Bakom familjefasaden i Rumena Bužarovskas noveller

I Rumena Bužarovskas novell ”Empty Nest” möter läsaren en kvinna som har lagt måleriet åt sidan för barnen. När hennes man avfärdar en ung släktings tavlor som pinsamt amatörmässiga träffar orden också hustruns egen undanträngda konstnärsdröm. Förödmjukelsen slår över i en vrede som riktas både mot mannen och den unga kvinnan, enligt Eva Dunskys recension i Los Angeles Review.

Situationen rymmer mycket av Rumena Bužarovskas litterära skärpa. En undanträngd konstnärsdröm blir synlig genom en obetänksam kommentar. Mannen kan avfärda resultatet; hustrun får bära både den uteblivna utvecklingen och skammen över den. Men hennes vrede söker sig också till någon som inte har berövat henne möjligheterna.

Hustrun tar ordet

Den nordmakedonska författarens novellsamling Min man, på engelska My Husband, består av elva fristående förstapersonsberättelser. Hustrurna betraktar sina män, sina äktenskap och sina egna kompromisser. Bland männen finns en talanglös poet, en auktoritär far och en gynekolog som vill vara konstnär.

Novellernas form vänder på blickens riktning: männen blir föremål för hustrurnas granskning. Samtidigt förblir de centrum som berättelserna kretsar kring. Kvinnorna har ordet, men deras utrymme att leva på egna villkor är trångt. Där finns en viktig spänning i samlingen: att kunna beskriva sin belägenhet är en sak, att förändra den en annan.

Bužarovska låter också berättarrösterna avslöja sig själva. Frustration och besvikelse blandas med fåfänga, hyckleri och självbedrägeri. Hustrurna kan vara skoningslösa i sina omdömen och destruktiva i sina handlingar. Deras brister ger maktordningen ett konkret uttryck: förminskningen stannar inte hos den som först utsätts för den.

Skrattet kommer nära förödmjukelsen

Upprinnelsen till samlingen var en litterär festival. Efter ett stort och överväldigande arrangemang skrev Bužarovska ”My Husband, the Poet” för att satirisera miljön ur en kvinnas perspektiv, berättade hon för The Berliner. Därefter upptäckte hon samma teman i andra berättelser och samlade dem inom en gemensam ram.

Den talanglöse poeten är en träffande figur för denna metod. Anspråket på betydelse möter hustruns blick. Det högtidliga blir löjligt när det betraktas på nära håll, och därifrån är steget kort till frågan om vem som förväntas bekräfta mannens självbild.

Det precisa, avskalade språket låter vardagens motsägelser träda fram. Satiren och realismen arbetar tillsammans: fåfängan kan vara komisk samtidigt som dess följder är smärtsamma för den som lever intill.

Moderskap utan försköning

I dessa berättelser framträder moderskapet som ett arbete med känslomässiga kostnader. I ”Soup” möter sorgen efter en makes plötsliga död skuld och en destruktiv relation mellan mor och dotter. Familjebanden rymmer beroende och aggression lika väl som närhet.

Normerna bevakas också utanför hemmet. I ”The Eighth of March” utsätts en ogift, barnlös kvinna som inte använder smink för kollegornas sociala bestraffning. Hennes sätt att leva blir en avvikelse som omgivningen reagerar på. Tillsammans visar novellerna hur snävt handlingsutrymmet kan vara: familjerollen kräver uppoffringar, medan den som står utanför den får sitt liv ifrågasatt.

Samma motsägelser följer med

I samlingen I’m Not Going Anywhere vidgas perspektivet till uppbrott, landsflykt och återvändande. Makedonier i exil och inflyttade på Balkan söker andra platser att leva på. Separationer och återseenden för samman personliga förhoppningar med politiska villkor, fortfarande i rörelsen mellan det komiska och det tragiska.

En av gestalterna är universitetsläraren Vesna, som tolererar sin mans otrohet och sin sons likgiltighet. Hon deltar i ett evenemang för kvinnors egenmakt på den amerikanska ambassadörens residens.

Scenen samlar det som hustrurna i Min man redan bär på. Vesna har orden för kvinnors egenmakt men lever i ett hem där hennes egen ställning förminskas. Som hos kvinnorna i den tidigare samlingen är det en sak att kunna beskriva sin belägenhet, en annan att förändra den.