Bekim Sejranović – utan fast förankring mellan Oslo och Sava

I den norsk-bosniske författaren Bekim Sejranovićs roman Ljepši kraj sitter huvudpersonen i en timmerstuga i Bosnien och tänker tillbaka på förhållandet till sin tidigare norska hustru. Berättelsen rör sig mellan stugan och ett hyrt rum i Oslo. Den som har rest från Norge har alltså inte lämnat Norge bakom sig. Det andra landet följer med in i ensamheten.

Denna dubbla närvaro löper genom den norsk-bosniske författarens verk. Platserna erbjuder bostäder, arbete, kärlek och minnen, men sällan någon varaktig vila. En återkomst kan lika gärna bli början på nästa uppbrott.

Ett språk att arbeta i, ett liv att skriva om

Han kom till Norge som flykting 1993. I Oslo tog han 1999 en magisterexamen i sydslavisk litteratur och arbetade sedan som bland annat rättstolk, översättare och lärare i norska för utlänningar. Han översatte norska författare som Ingvar Ambjørnsen, Frode Grytten och Jostein Gaarder till kroatiska/bosniska.

Norskan blev ett arbetsredskap och så småningom också ett litterärt språk. Men den utvecklingen hade ingen självklar motsvarighet i känslan av att vara hemma.

”Jag känner mig mest bosnisk när jag är i Norge, och mest norsk när jag är på Balkan, men jag känner mig aldrig helt hemma”, sade han till det norska public service-bolaget NRK 2015.

Där finns en avgörande spänning i författarskapet. Om integrationsberättelsen tänks som en rörelse från flykt genom språkinlärning till förankring, fortsätter Sejranović att skriva där den berättelsen brukar få sitt slut. Språket är erövrat. Främlingskapet består.

Ett jag som inte skonas

Redan debutsamlingen Fasung från 2002 skildrade ett kringflackande liv i fragmentarisk, självbiografiskt färgad prosa. Självironin gav berättaren möjlighet att blotta sig utan att göra sig själv till hjälte.

”Jag använder mitt liv som råmaterial för skrivandet”, förklarade Sejranović i en intervju i tidskriften Gracija. Formuleringen beskriver en arbetsmetod: erfarenheterna bearbetas, flyttas och blir fiktion.

I Nigdje, niotkuda från 2008, utgiven på norska som På vei til ingensteds, följs huvudpersonen från barndomen i Bosnien till flyktinglivet i Norge. Ensamheten och sökandet efter identitet tar sig uttryck i alkohol, droger och sex. Krigets absurditet och korrumperade politiker och byråkrater hör till samma värld. Romanen belönades med det regionala litteraturpriset Meša Selimović.

Norskan leder tillbaka till floden

Med Din sønn, Huckleberry Finn från 2015 skrev Sejranović för första gången en roman direkt på norska. Språkbytet förde honom tillbaka till flodlandskapet kring Brčko, men gav också utrymme för en kritisk blick på Norge: missbruk, privilegier och föreställningen om livet i världens rikaste land.

I intervjun med NRK betonade han sin position som norsk medborgare. Kritiken kom inifrån. Samtidigt beskrev han Norge-Bekim och Balkan-Bekim som olika personer, med olika språk och helt olika ställning i samhället.

Den språkliga melankolin finns i detta glapp. Att kunna uttrycka sig på båda språken innebär inte att vara samma människa inför båda offentligheterna.

Romanens son är en drogberoende författare som har återvänt från Oslo och bor på en båt i Brčko. Hans svårt sjuke far kommer från Australien och köper en större, gammal båt. De försöker rusta upp den tillsammans med en vän som är flodsmugglare. Sedan återvänder fadern inte från en nattlig fisketur.

Floden bär alltså både möjligheten till ett gemensamt arbete och ännu en förlust. Sejranović hade själv rest på Sava och Donau med vänner på båten Savska Buba. Resandet var för honom ett mål i sig. Men den fullständiga frihet som Mark Twains Huckleberry Finn söker var, som Sejranović förklarade för NRK, en frihet som inte finns.

Mellan språken, tillsammans

I Dnevnik jednog nomada från 2017 fortsatte han att blanda fiktion och fakta, nu i dagboksform. Det rörliga livet fortsatte att ge skrivandet dess stoff fram till hans död 2020.

En annan bild av denna rörelse finns i hans intervju med författaren Roman Simić för In Your Pocket. Där beskrev Sejranović helgerna ensam med sin dotter som sitt största äventyr: att lära känna hennes värld och lära henne om livet, medan de talade en blandning av slovenska, kroatiska och bosniska. Mellan romanernas ensamma rum och båtfärder finns också detta vardagliga samtal. Flera språk behövdes för det de gjorde tillsammans.