Biskop Macarie Drăgoi – en bro mellan hemlandet och livet i Norden

Biskop Macarie Drăgoi – en bro mellan hemlandet och livet i Norden

Den rumänsk-ortodoxe biskopen Macarie Drăgoi väntas besöka Uppsala den 31 oktober. I snart två decennier har han arbetat för att stärka gemenskapen bland rumäner i Skandinavien. Hans livsresa, från en liten by i Transsylvanien till de ortodoxa församlingarna i norra Europa, är också en berättelse om tro, migration och betydelsen av att bevara sina rötter.

Från Transsylvanien till norra Europa

I en liten by i norra Rumänien började en livsresa som så småningom skulle föra Macarie Drăgoi till Sverige och ett kyrkligt uppdrag som sträcker sig över stora delar av norra Europa.

Han föddes den 9 maj 1977 i Căianu Mic i Transsylvanien och växte upp i Spermezeu. Vid dopet fick han namnet Marius Dan.

Redan som ung sökte han sig till teologiska studier. Efter utbildning i Suceava fortsatte han vid Babeș-Bolyai-universitetet i Cluj-Napoca, där han senare doktorerade i teologi och historia.

Han fördjupade även sina studier vid universiteten i Leeds och Durham i Storbritannien.

Under flera år arbetade han nära metropoliten Bartolomeu Anania, en betydelsefull företrädare för den rumänsk-ortodoxa kyrkan och en framstående författare och kulturpersonlighet.

År 2003 inträdde han i klosterlivet och antog namnet Macarie.

Fem år senare väntade ett uppdrag som skulle förändra riktningen på hans liv.

En historisk dag i Stockholm

Den 6 juli 2008 installerades Macarie Drăgoi som den förste biskopen för den rumänsk-ortodoxa kyrkans nybildade stift i norra Europa.

Ceremonin ägde rum i den serbisk-ortodoxa Sankt Savas katedral i Stockholm.

Det var ett historiskt ögonblick för den rumänska kyrkan i Skandinavien, men också ett uttryck för den gemenskap som finns mellan olika ortodoxa traditioner.

När Macarie tillträdde fanns tre tydligt organiserade rumänsk-ortodoxa församlingsgemenskaper i Sverige – i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Under de följande femton åren växte verksamheten kraftigt. Vid stiftets 15-årsjubileum 2023 omfattade den mer än 60 församlingar och andra kyrkliga gemenskaper i det nordiska verksamhetsområdet.

Det som en gång var ett begränsat nätverk hade utvecklats till en omfattande kyrklig närvaro i flera länder.

Ett uppdrag där avstånden är stora

Att leda en kyrklig verksamhet i Norden innebär särskilda utmaningar.

Här kan avstånden mellan församlingarna vara mycket stora. Rumänska familjer bor utspridda över Sverige, Norge och Danmark, ibland långt från närmaste ortodoxa kyrka där gudstjänster hålls på deras modersmål.

Macaries arbete har därför inneburit omfattande resor och återkommande möten med människor i olika delar av Skandinavien.

Hans pastorala verksamhet har också nått områden långt från de större städerna, bland annat Färöarna, Grönland och Svalbard.

För många av de människor han möter är kyrkan inte enbart en plats för gudstjänster.

Den är också en plats där språket från barndomen får höras, där traditioner lever vidare och där familjer kan dela erfarenheter av att bygga upp ett nytt liv i ett annat land.

Barnen som växer upp mellan två kulturer

En viktig del av Macaries verksamhet har varit arbetet med barn, ungdomar och familjer.

Genom läger, ungdomsmöten och församlingsaktiviteter har den rumänsk-ortodoxa kyrkan skapat möjligheter för unga att lära känna sitt kulturella och religiösa arv.

För barn som föds och växer upp i Sverige med föräldrar från Rumänien kan det vara särskilt betydelsefullt.

De går i svenska skolor, talar svenska med sina vänner och bygger sin framtid här. Samtidigt bär de med sig en annan historia, andra traditioner och ibland ett annat språk i hemmet.

Det är en erfarenhet som många familjer med rötter på Balkan känner igen.

Hur bevarar man sin identitet utan att stänga dörren till det nya samhället? Hur för man vidare traditioner utan att de blir en skyldighet snarare än en naturlig del av livet?

För många blir svaret att låta båda världarna få plats.

Att känna sig hemma i Sverige behöver inte innebära att banden till familjens ursprung försvagas.

Mer än ett religiöst uppdrag

Macaries arbete har även omfattat sociala och humanitära insatser.

Genom församlingarnas verksamhet har stöd organiserats till människor i ekonomisk utsatthet, barn och familjer samt personer som drabbats av sjukdom eller andra svårigheter.

I en tillvaro där många lever långt från släktingar och gamla vänner kan det sociala stödet vara lika betydelsefullt som det religiösa.

Ett besök, ett samtal på modersmålet eller möjligheten att möta andra med liknande erfarenheter kan skapa en känsla av trygghet och samhörighet.

Det är en sida av kyrkans arbete som sällan syns i de högtidliga bilderna från gudstjänster och ceremonier, men som kan ha stor betydelse i människors vardag.

Ortodoxa traditioner som en del av Sverige

Den rumänsk-ortodoxa kyrkans utveckling i Norden är också en del av en större historia om migration och kulturell mångfald.

Under flera årtionden har människor från Rumänien, Serbien, Grekland och andra länder med ortodoxa traditioner bosatt sig i Sverige.

Med sig har de tagit språk, familjetraditioner, religiösa högtider och kulturella uttryck.

I dag är dessa gemenskaper en del av Sveriges religiösa landskap.

Samtidigt finns det historiska band mellan de ortodoxa kyrkorna som sträcker sig långt tillbaka.

Att Macarie Drăgoi installerades som biskop i en serbisk-ortodox katedral i Stockholm är ett konkret exempel på dessa förbindelser.

Olika språk och nationella traditioner möts inom ett bredare gemensamt religiöst arv.

Ett liv mellan hemlandet och Norden

När biskop Macarie Drăgoi nu väntas besöka Uppsala har det gått mer än 18 år sedan han tillträdde sitt uppdrag i Stockholm.

Under dessa år har nya församlingar etablerats, barn fötts och vuxit upp i Sverige och den rumänska gemenskapen fortsatt att utvecklas.

Hans livsresa berättar om ett personligt religiöst kall, men också om en verklighet som delas av många människor i dagens Norden.

Att flytta till ett nytt land innebär inte att man lämnar hela sin historia bakom sig.

Tvärtom kan avståndet ibland göra traditionerna, språket och gemenskapen ännu viktigare.

Och kanske är det just där som berättelsen om Macarie Drăgoi får sin bredare betydelse – i mötet mellan det liv människor har lämnat och det nya liv de skapar.

Mellan hemlandet och Norden. Mellan generationer, språk och traditioner.

En påminnelse om att rötter inte behöver försvinna bara för att livet för oss någon annanstans.