Ćejf – kaffepausen som får ta sin tid

På sitt kafé i Mostar skedar kaféägaren Jaz några droppar vatten över kaffet i den lilla kopparpannan. Han arbetar försiktigt ner kaffepulvret i ytan tills ett krämigt skum bildas. Först lägger han lite av skummet i koppen, sedan häller han upp kaffet, berättar reseskribenten Cameron Hewitt i sin skildring på Rick Steves Europes blogg.

Det är flera små handlingar där en enda hade kunnat räcka om målet bara var att få drycken i koppen. Men här finns ett annat slags omsorg: om tillredningen, om smaken och om själva stunden då kaffet ska drickas.

Njutningen behöver inget ärende

Det bosniska begreppet ćejf rymmer lust, välbehag och en medveten njutning av stunden. Man gör något för att man vill och för att det känns bra. Det kan ske tillsammans med andra eller i ensamhet. Kaffet är ett av dess tydligaste uttryck.

I det muntliga historieprojektet Bowling Green Bosnia Oral History Project beskriver deltagaren Senida Husić kaffedrickandet som tid med familj och vänner, med en betydelse som sträcker sig långt utöver drycken. Projektet beskriver hur en kaffestund ofta får ta en timme eller mer.

En timme förändrar kaffets roll. Koppen blir inte bara ett medel för att orka med nästa uppgift; den får vara anledningen att stanna. Samtalet kan handla om ett problem, något som hänt eller ingenting särskilt som behöver lösas. Också den som dricker ensam kan ge stunden denna avsiktliga uppmärksamhet.

Där ligger ćejfs motstånd mot tidspressen: njutningen behöver inte först bevisa att den gör oss effektivare efteråt.

En paus med olika former

Att sitta länge över kaffe är en utbredd social vana på västra Balkan. Tidskriften The Region beskriver kafébesök på en eller flera timmar som något vanligt, i kontrast till kaffet som köps på väg till arbete, skola eller träning i många västerländska länder.

Pappmuggen gör det möjligt att dricka medan man förflyttar sig. Den bosniska serveringen ber i stället om utrymme: en džezva, den lilla kaffepannan, en kopp och ett glas vatten, ofta samlade på en kopparbricka. Det ena låter kaffet följa med dagen. Det andra låter dagen göra halt vid kaffet.

Pausen har samtidigt olika smak i regionen. Traditionell domaća kafa tillreds i bosniska, serbiska och montenegrinska hem. Längs Kroatiens adriatiska kust märks den italienska espressokulturen, medan Slovenien har utvecklat en levande specialkaffescen och Nordmakedonien förenar ottomanska influenser med moderna kafékoncept. Den bosniska ritualen är ett särskilt tydligt uttryck för långsamheten.

Händerna får följa kaffets tempo

Vid bosnisk bryggning kokas vattnet upp först. I en av metoderna hälls det sedan över kaffet i džezvan, som ställs på spisen tills det tjocka skummet, pena, stiger. Pannan tas av innan skummet kokar över. Det skiljer sig från den turkiska tillredningen där kaffe, vatten och eventuellt socker värms tillsammans från början. Till bosniskt kaffe serveras sockret vid sidan av.

Även drickandet består av små val. Först en klunk vatten som rensar gommen. Sedan kaffe ur en fildžan, den lilla porslinskoppen utan handtag. Den hålls försiktigt mellan fingrarna. Koppen ger händerna en annan uppgift än att sluta sig runt en mugg på väg någonstans.

Den som vill ha sötma kan doppa en sockerbit, ta ett bett och sedan dricka. Eller hålla biten mellan tänderna och låta kaffet passera genom den. Sötman blir en del av handlingen, inte bara något som redan lösts upp i drycken.

Kaffet är ofiltrerat. Sumpen får sjunka till botten och ligga orörd, vilket också ger väntan en praktisk uppgift. Att röra om och skynda på skulle motverka det man vill ha i nästa klunk.

Tid för någon

I den delade serveringen finns en enkel gest som fullföljer detta: man häller åt personen bredvid först. En del av kaffestunden går därmed åt till just den människa man har satt sig ner för att vara tillsammans med.