Damir Imamović skriver fram queer kärlek i sevdah

Som tonåring lyssnade han hellre på punk än på familjens musik. Nu förnyar den bosniske sångaren och kompositören Damir Imamović sevdah med en uttrycklig berättelse om samkönad kärlek – och utmanar föreställningar om vad traditionen får rymma.

Balkan Magasinets redaktion · 16 oktober 2026 · 5 min läsning

Lyssna på artikeln

Uppläsning · ca 0:00

0:000:00
Redaktionell AI-illustration med ett motiv kopplat till Damir Imamović skriver fram queer kärlek i sevdah.
AI-illustration: Balkan Magasinet

Under pandemin väntade musikern Damir Imamović på nya romankapitel från författaren Aleksander Hemon. Båda kom från Sarajevo, och deras samtal om Hemons pågående bok hade blivit ett samarbete: författaren skickade text, musikern skickade sånger. Utbytet växte till albumet The World and All That It Holds, som gavs ut 2023 och delar titel med romanen.

I bokens skyttegravar under första världskriget möts två män från Sarajevo, en sefardisk jude och en muslim. De blir förälskade. När Imamović skrev låten ”Osmane” till deras historia ville han att kärleken skulle vara uttrycklig.

I en intervju med musiktidskriften KLOF Mag 2023 förklarade han att queera ämnen ofta tonas ned i traditionell musik. För den här berättelsen skrev han därför både ny text och ny melodi.

– Jag är trött på att folk låtsas att vi inte vet vad vi pratar om, sade han till KLOF Mag.

Ett arv att skriva vidare på

Sevdah, även kallad sevdalinka, är en bosnisk musiktradition med rötter i den osmanska epoken. Kärlekens smärta har en central plats, men sångerna berättar också om familjer, uppror och livet i gränstrakter. Det är muntligt berättande i musikalisk form, på slaviska språk.

Sedan den 4 december 2024 finns sevdalinka på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. För Imamović är arbetet med detta arv både historiskt och skapande: han framför äldre sånger, undervisar om genren och tillför egna kompositioner.

Också föreställningarna om hur musiken ska låta kan vara strikta. I ett porträtt i musiktidskriften The Attic beskrivs traditionalisters krav på sång med saz, en långhalsad luta. Imamović påpekar i samma intervju att genren redan förändrats genom generationerna: sångerna har blivit kortare och närmat sig popformatet, och elbas infördes redan på 1960-talet.

Hans egen väg in i traditionen började ändå med motstånd.

Punk i stället för familjens musik

Damir Imamović föddes i Sarajevo 1978. Farfadern Zaim Imamović var en berömd sevdah-sångare. Fadern Nedžad var basist, sångare, producent och låtskrivare och spelade i Radio Sarajevos folkkorkester. Som barn följde Damir med på spelningar och mötte äldre musiker.

Men i tonåren valde han punk och rock. Under belägringen av Sarajevo visade hans äldre bror honom de första gitarrackorden. Instrumentet blev hans ingång till att själv spela, utan att han för den skull ville följa farfaderns och faderns musikaliska bana.

Vändningen kom efter filosofistudierna, när han arbetade på ett lokalt bokförlag. År 2004 samarbetade han med Farah Tahirbegović om en bok om farfadern. Arbetet förde honom in i både sevdah och det professionella musiklivet.

Arbetet med farfaderns sånger fick honom att upptäcka musikens skönhet och innehåll – och att han själv ville vara en del av den.

Kunskapen bakom förnyelsen

År 2006 bildade Imamović en trio, med violin och kontrabas. År 2012 följde gruppen Sevdah Takht, med elbasisten Ivan Mihajlović och slagverkaren Nenad Kovačić. Violinisten Ivana Đurić anslöt 2015.

Parallellt fördjupade han arbetet med musikens historia. Sedan 2013 driver han utbildningsprogrammet SevdahLab. Boken Sevdah utkom på bosniska 2016 och i engelsk översättning 2017; där för han samman genrens musikaliska, poetiska, kulturella och historiska utveckling.

Det internationella erkännandet växte med Singer of Tales från 2020, inspelat i Berlin med Joe Boyd och Andrea Goertler som producenter. Året därpå utsågs han till bästa europeiska artist vid musiktidskriften Songlines prisutdelning.

I en intervju med The Guardian 2021 beskrev Imamović sig som en sångare som för muntliga berättelser vidare, med musik för en publik som sitter och lyssnar. Producenterna hade samtidigt utmanat honom att precisera sina val: varför just den rytmen, den melodin, och vad ville han uttrycka?

Egna klanger, egna berättelser

På The World and All That It Holds fick förnyelsen också ett annat instrumentalt uttryck. Under pandemin hade Imamović fått en iransk tar av en vän. I KLOF Mag berättade han att han älskade klangen och fann fler möjligheter i instrumentet än i saz. På albumet växlar han framför allt mellan tar och det turkiska instrumentet tambur, tillsammans med violin, bas och slagverk.

Skivan blandar traditionella sånger med hans egna. Romanens berättelse gav honom konkreta uppgifter, samtidigt som musiken låg nära det han själv ville skapa.

Vilka berättelser han väljer att ge plats åt har fortsatt betydelse. Imamović har skrivit ”Pjevat ćemo šta nam srce zna” åt sångerskan Amira Medunjanin. I oktober 2025 rapporterade nyhetssajten Serbian Times att även artister inom turbo-folk och trap hade kontaktat honom. Men han förklarade att han inte kunde skriva åt personer vars texter enbart kretsade kring inkomster, droger och bilar.

I ”Osmane” var uppgiften en annan och mycket bestämd: romanfiguren Pinto behövde en sång till sin döde älskare. Imamović ville, som han förklarade i KLOF Mag, skriva en begravningsmarsch där kärleken var uttalad. Därför fick Pinto egna ord och en ny melodi att sörja till.

Dela artikeln

Källor och vidare läsning (9)