Danmarks bosnier – framgången med en generationsklyfta

På fartyget Norröna i Köpenhamns hamn bodde en bosnisk mor med sina två barn i en fönsterlös hytt i två år. Familjens boende finns dokumenterat på ett fotografi som publicerats på kunskapssajten folkedrab.dk. Fartyget var en av de platser där bosniska flyktingar inkvarterades medan Danmark utgick från att deras vistelse skulle bli tillfällig.

Två år i väntan på hemresan

I november 1992 antog Danmarks parlament Folketinget den så kallade Jugoslaverloven, som gav flyktingarna tillfälligt skydd. Samtidigt sköts prövningen av deras asylansökningar upp i två år. Bakom beslutet fanns en rekommendation från FN:s flyktingorgan UNHCR och föreställningen att kriget snart skulle vara över.

För många innebar det en passiv tillvaro på flyktingcenter, utan möjlighet att arbeta eller lära sig danska. Familjerna visste inte var deras framtid skulle ligga. Bosnierna organiserade själva skolor för barnen under väntetiden, berättade den tidigare socialdemokratiska inrikesministern Birte Weiss för tidningen Kristeligt Dagblad. Hon beskrev antagandet om en snabb återresa som en kollektiv internationell felbedömning.

När lagen om tillfälligt uppehållstillstånd löpte ut i slutet av 1994 pågick kriget fortfarande. Få hade återvänt. Ändå motsatte sig omkring 75 procent av danskarna permanent uppehållstillstånd för bosnierna i en opinionsmätning från samma tid.

De borgerliga partierna Venstre och De Konservative ville förlänga det tillfälliga uppehållet. Den socialdemokratiska regeringen drev i stället igenom Bosnierloven i januari 1995. Därmed kunde asylärendena börja prövas individuellt, och de flesta fick asyl eller humanitärt uppehållstillstånd under året.

En öppnad dörr – och utbildningar som inte räknades

Efter besluten gick flytten från flyktingcentren snabbt. I oktober 1996 hade 84 procent av bosnierna flyttat till vanliga bostäder. Kommunerna bar huvudansvaret för etableringen, medan privata stödgrupper hjälpte till att hitta bostäder och arbete.

Det lokala mottagandet skilde sig från motståndet mot permanent uppehållstillstånd. Många danskar välkomnade flyktingarna i sina hem och i föreningslivet. Forskaren Kristina Grünenberg vid Amternes og Kommunernes Forskningsinstitut framhöll i Kristeligt Dagblad 2004 att bosnierna ofta betraktades som människor som liknade danskarna själva. Det bidrog, enligt henne, till ett välkomnande som underlättade etableringen.

År 2004 arbetade omkring 47 procent av bosnierna, efter i genomsnitt drygt sex år i Danmark. Det var en högre andel än bland flera andra invandrar- och flyktinggrupper som hade bott längre i landet. Redan då beskrevs bosnierna som en ljuspunkt i dansk integrationspolitik.

Men många högutbildade fick inte sina utbildningar erkända. Deras kunskaper kunde därför inte användas fullt ut. För dem med lägre kvalifikationer fanns främst okvalificerade arbeten. Männen tog i högre grad sådana jobb, medan kvinnorna oftare inriktade sig på danskundervisning och en dansk utbildning.

Kriget följde med in i det nya livet

Arbetsmarknaden var bara en del av de vuxnas svårigheter. Bland flyktingarna fanns människor som hade överlevt massakrer, suttit i koncentrationsläger och utsatts för extremt våld. Andra hade fått sina hem förstörda och hotats till livet.

Dessa erfarenheter ledde med åren till diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och förtidspension för många. Krigets följder fanns kvar långt efter att flyktingcentren hade lämnats.

När Kristeligt Dagblad senare uppmärksammade de unga bosniernas utbildningsframgångar redovisade tidningen samtidigt att sex av tio bosnier i åldern 40–64 år stod utanför arbetskraften. Tidningen Informations tillbakablick 2016 lyfte också fram den uppskjutna starten som en viktig förklaring till att många vuxna hade blivit beroende av offentlig försörjning.

Barnens väg till högskolan

För de unga framträdde en annan bild. I en analys från den danska myndigheten Ankestyrelsen studerade 50 procent av de bosniska kvinnorna i åldern 20–24 år på en högre utbildning. Motsvarande andel bland danska kvinnor var 42 procent.

Bland de bosniska männen studerade 37 procent vid en professionshögskola eller ett universitet, jämfört med 29 procent av de danska männen. Skillnaden var alltså åtta procentenheter för båda könen.

Karsten Fledelius, Balkanexpert och lektor vid Köpenhamns universitet, pekade i Kristeligt Dagblad på familjernas starka prioritering av barnens utbildning och på en betydande arbetsdisciplin. Han betonade också betydelsen av att danska familjer hade öppnat sina hem för flyktingarna. Utbildningsambitionerna fick stöd både inom familjen och i det nya samhället.

I tidningens reportage fotograferades de bosniska syskonen Ehlimana och Ismar Dedovic på Köpenhamns universitet, där båda då var anställda. De lyfte fram det positiva mottagandet som avgörande för hur deras liv i Danmark hade utvecklats.

Men syskonen pekade också på sina föräldrar: deras stöd för att barnen skulle bli en del av det danska samhället hade varit avgörande. På bilden stod två universitetsanställda syskon. I deras egen förklaring till vägen dit fanns föräldrarna med.