Kritik mot Serbiens makthavare kan vara ett uttryck för samhörighet

Efter den dödliga takkollapsen vid tågstationen i Novi Sad har protester ställt frågor om ansvar i centrum. Demonstranterna kräver transparens, ansvarsutkrävande och respekt för medborgerliga rättigheter. Det är konkreta krav på hur ett samhälle ska fungera: att människor ska kunna få insyn, att ansvar ska kunna prövas och att den som protesterar fredligt ska kunna göra det tryggt.

Där börjar också min tanke om samhörighet. Att kräva svar när människor har dött är en handling riktad mot framtiden. Det uttrycker en förväntan på att samhället kan och bör fungera bättre. I den förväntan finns plats för en djup omsorg om landet.

Ett land är större än sina makthavare

Tillhörighet till Serbien behöver kunna rymma både närhet och kritik. Landets politiska ledning har ansvar för sina beslut. Den som känner samhörighet med landet har samtidigt rätt att bedöma dessa beslut självständigt. Att hålla isär de två sakerna ger utrymme för en tillhörighet som tål oenighet.

Makthavare ska kunna granskas just därför att deras beslut påverkar människors liv. Om samhörighet görs beroende av att försvara dem, blir den en skyldighet att godta deras sätt att styra. Jag tycker att en starkare samhörighet bygger på något annat: viljan att människor i Serbien ska ha rättigheter, trygghet och möjlighet att påverka.

Demonstranternas krav ger den tanken ett tydligt innehåll. Ansvar handlar om att handlingar får konsekvenser. Transparens handlar om möjligheten att förstå och granska vad som har hänt. Medborgerliga rättigheter handlar om människors ställning gentemot makten. Alla tre gäller villkoren för ett gemensamt samhälle.

Kraven förtjänar att tas på allvar

I S&D-gruppens text om Serbien lyfts demonstranternas krav. Texten uttrycker oro över korruption och fördömer våld mot fredliga demonstranter. Texten beskriver också kvarstående brister inom rättsstat och offentlig förvaltning samt i anpassningen till EU:s politik.

Det är en kritik som berör hur offentligt ansvar fungerar. För den som följer protesterna blir därför en viktig fråga vad kraven skulle innebära i praktiken: större insyn, möjlighet att utkräva ansvar och respekt för rätten att protestera. Där finns något konkret att diskutera även när uppfattningarna om landets politiska ledning går isär.

Min utgångspunkt är att sådana krav kan uttrycka ett starkt engagemang för Serbien. Den som insisterar på att institutionerna ska fungera visar att deras arbete spelar roll. Den som vill att medborgarnas rättigheter ska respekteras tar människornas framtid på allvar. Omsorg kan ha formen av envisa frågor.

Samma måttstock för EU

Även EU:s agerande förtjänar granskning. I en text i Tidningen Global framförs argumentet att EU-kommissionens reaktion på protesterna har varit alltför försiktig. I texten beskrivs hur EU länge har prioriterat stabilitet framför demokratisk utveckling och hur många inom EU ser Vučić som en ledare som kan motverka eller minska rysk och kinesisk påverkan.

Texten varnar för att ett fortsatt fokus på regimen framför folkliga krav kan försvaga stödet för europeisk integration. Resonemanget ställer en viktig fråga: hur trovärdigt blir talet om demokrati när strategiska intressen får väga tyngre än medborgarnas krav?

För mig följer samma princip här som i synen på Serbiens ledning. Den som har makt behöver tåla granskning. EU bör bedömas efter hur unionen handlar, liksom Serbiens makthavare bör bedömas efter hur de tar sitt ansvar. En hållning som sätter människors rättigheter först behöver vara självständig gentemot båda.

Det ger också större frihet i diskussionen. Man kan stödja kraven på ansvar i Serbien och samtidigt kritisera EU:s försiktighet. Båda ståndpunkterna kan vila på samma övertygelse om att medborgarnas rättigheter ska väga tungt.

När samtalet kommer nära

I samtal med släkt och vänner kan skillnaden mellan landet och dess makthavare behöva göras tydlig. För den som har serbisk bakgrund och lever i Norden kan en användbar utgångspunkt vara att tala om vad man vill ska fungera i Serbien: offentliga institutioner som går att granska, rättigheter som respekteras och ett ansvar som går att utkräva.

Då får samtalet en tydligare riktning. Frågan blir vilka förväntningar vi har på makten och hur människorna i landet ska behandlas. Oenighet om en ledare kan få finnas samtidigt som omsorgen om människors liv och framtid står kvar.

Det kan också hjälpa att lyssna efter vad den andra värnar. Om samtalet kretsar kring stabilitet finns anledning att fråga hur öppenhet och ansvar kan bidra till den. Om det kretsar kring Serbiens framtid finns anledning att diskutera vilken plats medborgarnas röster ska ha i den. Så kan stora ord få ett mer konkret innehåll.

Samhörighet som rymmer krav

Jag vill försvara en tillhörighet där det går att säga: just därför att jag bryr mig vill jag se ansvar. En sådan hållning ger både känslorna och omdömet plats. Den låter närheten till Serbien finnas kvar när bedömningen av landets ledning är kritisk.

Demonstranternas krav visar vad den hållningen kan handla om. Insyn. Ansvar. Respekt för medborgerliga rättigheter. Att ta dessa krav på allvar är att ta människors liv i Serbien på allvar. Där kan samhörigheten få sitt tydligaste uttryck.