Kosovare Asllani vill ge flickor mer än en förebild

När Kosovare Asllani till slut fick vara med och spela slog hon en hörna direkt i mål. I hennes minne, återberättat i Expressen, föregicks målet av ett besked: hon fick inte delta eftersom hon var flicka. I berättelsen blir frågan om vem som fick vara med i fotbollen konkret.

Hennes bröder började spela fotboll i Vimmerby, och Asllani ville göra samma sak. Asllani spelade under sin uppväxt i Vimmerby på den plan som senare skulle få hennes namn. Ändå behövde hon få tillträde till själva spelet. Planen låg där. Möjligheten att använda den på samma villkor som pojkarna var en annan sak.

I den skillnaden finns en ingång till hennes senare engagemang. En flicka kan vilja spela, ha någon att inspireras av och vara beredd att träna hårt. Men någon måste också släppa in henne i matchen.

Viljan som drev henne framåt

Asllani har betonat att flickor ska kunna nå sina mål genom hårt arbete. Hennes egen berättelse rymmer ett starkt tävlingsdriv. I en intervju med Femina beskrev hon hur hon som barn nekade sig själv nöjen efter förluster. Resultaten betydde mycket redan då.

Det ger skärpa åt bilden av barnet som ville vara med. Berättelserna ger en bild av både viljan att delta och ett starkt tävlingsdriv. Samtidigt ställdes hon inför ett hinder som handlade om kön, innan hon ens hade fått visa vad hon kunde.

Berättelsen om hörnmålet har ett tilltalande slut: hon fick chansen och tog den omedelbart. Hennes senare arbete för flickors fotboll flyttar uppmärksamheten till det som hände före målet. Vem får vara med från början? Vilka förutsättningar skapar föreningar och andra som bestämmer över fotbollens utrymmen?

När barndomsplanen blev Asllani Court

I november 2017 rapporterade SVT att den slitna planen i Bullerbyn skulle rustas upp och få namnet Asllani Court. I maj året därpå invigdes den. Barn och ungdomar från Vimmerby IF tågade dit, Asllani klippte bandet och spelade tillsammans med flickorna i området.

Återkomsten gav hennes namn en fysisk plats på den plan där hon hade spelat under uppväxten. Där fanns både en elitspelare att möta och en upprustad plan att använda. Förebilden och möjligheten att själv delta fördes samman.

Vimmerby IF drev projektet med målet att bland annat locka fler flickor med utländsk bakgrund till fotbollen. Gruppen var underrepresenterad i klubben. Det var en konkret utgångspunkt: föreningen ville nå flickor som ännu inte tog plats i verksamheten i samma utsträckning.

Planens värdeord är trygg, inspirerande och inkluderande. De handlar om miljön kring spelet, om hur det ska kännas att komma dit och delta. I Feministiskt perspektiv beskrivs satsningen som mer än en fotbollsplan, som ett samhälls-, integrations- och jämställdhetsprojekt.

Att hennes namn står på planen ger platsen en tydlig koppling till hennes fotbollsbana. Projektets praktiska innehåll ligger samtidigt i upprustningen och ambitionen att få fler flickor att spela. Här blir skillnaden mellan synlighet och tillgång särskilt tydlig: namnet kan väcka en dröm, medan planen ger drömmen någonstans att börja.

Ansvaret finns också hos dem som bestämmer

Asllani har efterlyst fler liknande initiativ och större satsningar på ungdoms- och damfotboll. Därmed riktar hon kraven mot dem som kan skapa förutsättningar för andra. Det personliga budskapet om hårt arbete får en motsvarighet hos föreningar och klubbar: också de behöver göra en insats.

I Feminas intervju framträder samma engagemang genom hennes påtryckningar på Real Madrid att starta ett damlag. Skalan är en annan än i Vimmerby, men frågan om utrymme återkommer. En plan i ett bostadsområde och ett damlag i en storklubb är olika slags möjligheter att ta plats inom fotbollen.

Även herrspelare har ett ansvar i hennes resonemang. I en intervju med DN framhåller Asllani deras möjlighet att påverka unga killars världsbild. Där riktas blicken mot dem som pojkar lyssnar på. Förebildens betydelse handlar då också om vilka attityder till flickor och kvinnor som får stöd.

Att prestera och att känna tillhörighet

DN skriver också att Asllani länge kände att hon inte passade in i landslaget. Erfarenheten ger ytterligare en dimension åt hennes fotbollsbana. Att ta sig långt idrottsligt och att känna sig hemma i en miljö är två olika delar av ett spelarliv.

I Aftonbladets rapportering inför EM beskrivs hennes 200:e landskamp som en speciell milstolpe. Lagkamrater ville få henne att fortsätta, efter att hon talat om turneringen som sitt sista mästerskap.

Den viljan att påverka sitt eget fotbollsliv löper också genom engagemanget för andra. I barndomsberättelsen ville en flicka få vara med och spela. När Asllani återvände för invigningen spelade hon med områdets flickor på en upprustad plan. Där fick hennes berättelse en konkret fortsättning: fler skulle få utrymme att börja sin egen.