Digital jugonostalgi: ett hemland de aldrig upplevt

I konstnären Selma Sasivarevics utställning ”Promaja” på galleri Rotor visade en gammal tv-apparat Instagramklipp: propagandainslag, musikvideor och turistfilmer från Jugoslavien. Där mötte de offentliga bilderna en privat berättelse, där minnet av mormors trygga famn ingick. Så beskrev kulturskribenten Sanjin Pejković utställningen i Göteborgs-Posten den 21 februari 2026.

Ett av klippen om vardagslivet i det försvunna landet hade texten: ”För alltid avundsjuk på människor som fick uppleva barndom i Jugoslavien”, enligt Göteborgs-Posten. Formuleringen fångar en särskild sorts längtan: avund inför en barndom som någon annan har haft.

Att längta med andras minnen

Personlig nostalgi utgår från sådant en människa själv minns. Ställföreträdande nostalgi bygger i stället på ett föreställt förflutet, förmedlat genom andras berättelser och genom exempelvis musik, litteratur och film. Den som aldrig har levt i Jugoslavien kan på så sätt ändå utveckla en stark känsla av samhörighet med landet.

För unga födda och uppvuxna utanför det forna Jugoslavien finns flera lager att förhålla sig till: familjens minnen, kulturens berättelser och bilderna som cirkulerar digitalt. Det personliga och det kollektiva kan vävas samman, som när Sasivarevic låter minnet av mormodern möta offentliga skildringar av landet.

Jugonostalgi bland diasporaungdomar är också ett forskningsämne. Forskaren Dilyara Müller-Suleymanova publicerade 2022 ett bokkapitel om fenomenet inom ett schweiziskt projekt om andra generationens unga och deras förhållande till ursprungsland och migrationshistoria. Frågan om tillhörighet sträcker sig därmed bortom dem som själva levde under det gamla systemet.

Ett hemland som går att dela

På Instagram, Tiktok och Facebook återanvänds minnen av Jugoslavien. Klipp delas och kommenteras, men väljs också ut och anpassas till nya sammanhang. I sin kulturkommentar beskriver Pejković hur nätet på detta sätt fungerar som ett territorium för landet som inte längre finns.

Det virtuella hemlandet består av konkreta saker: bilder av bilar, skrivmaskiner och affischer, liksom musikklipp och filmer. Digitaliseringen gör dem tillgängliga för människor som befinner sig långt från varandra. En fysisk skiva eller ett gammalt bokexemplar behöver inte längre finnas inom räckhåll för att innehållet ska kunna bli en del av vardagen.

Användarna blir samtidigt medskapare av arkivet. De samlar, delar och kommenterar materialet. Pejković tar upp hur ett minnesklipp på Youtube kan förena främlingar i sorg eller stolthet. Gemenskapen kan vara stark, men också tillfällig: när videon försvinner kan den mötesplats som byggts kring den upplösas.

Det förflutna som kritik av nuet

Vad är det då de unga längtar efter? I Pejkovićs analys drivs den digitala jugonostalgin av ekonomisk otrygghet, politisk desillusion och upplevelsen av att dagens små nationalstater saknar internationell tyngd. Bilderna blickar bakåt, medan missnöjet gäller samtiden.

Det socialistiska Jugoslavien grundades under Josip Broz Tito 1945 med ambitionen att förena olika etniska och religiösa grupper under parollen ”enhet och broderskap”. Efter Titos död 1980 växte nationalismen; under 1990-talet följde upplösning och krig. För den som söker en gemenskap över de senare nationsgränserna erbjuder det gamla landet därför ett gemensamt namn och ett gemensamt bildspråk.

Även föreställningen om materiell trygghet har en bakgrund. Den politiska antropologen Larisa Kurtović, som forskar om postjugoslavisk identitet i Bosnien, beskrev i The Guardian 2022 hur den socialistiska perioden förknippas med ekonomisk tillväxt och stora förbättringar av levnadsstandarden. Tidningens reportage skildrade samtidigt efterkrigstidens ekonomiska nedgång och kompetensflykt, liksom politiska stridigheter och förfallande jugoslavisk infrastruktur i Bosnien och Serbien.

Så får bilder av det gamla samhället en laddning som går utöver retroestetiken. De kan bära en önskan om trygghet och gemensamma framtidsutsikter, formulerad genom ett förflutet som betraktaren själv aldrig upplevt.

Mellan idealbild och kritisk blick

Urvalet spelar stor roll. En turistfilm, en musikvideo eller ett propagandainslag visar olika utsnitt av ett samhälle. När de samlas i ett nostalgiskt flöde kan de tillsammans skapa bilden av en sammanhållen, lyckligare tid.

Filosofen Fredric Jamesons kritik av nostalgiska skildringar gäller just hur historisk komplexitet kan ersättas av en förenklad idealbild. Det förflutna blir då också en vara som tillfredsställer behov av identitet och mening. Retrokläder, musiksamlingar och nostalgiska filmer gör längtan möjlig att köpa.

Samtidigt rymmer jugonostalgin en mer prövande hållning. Kurtović pekade i The Guardian på yngre människor som värderar både den socialistiska periodens positiva och negativa sidor. Pejković beskriver på motsvarande sätt hur romantiserande konton existerar sida vid sida med poddar, forskning och filmer som kritiskt bearbetar arvet.

I ”Promaja” fick den bearbetningen en konkret form. De offentliga bilderna hade passerat genom privatpersoners sociala medier innan de åter visades på en gammal tv-apparat, intill konstnärens egen familjeberättelse. Mellan propagandainslagen och mormors famn blev urvalet synligt: ett förflutet som unga själva hämtar fram, sätter samman och delar vidare.