Elias Canetti mellan barndomens ladino och skrivandets tyska

När föräldrarna talade med varandra kunde Elias inte förstå dem. De använde tyska, ett språk han själv ännu inte fick lära sig. I sin självbiografi minns han längtan efter att få tillgång till deras samtal som en av barndomens starkaste önskningar. Ilskan över att hållas utanför riktade han framför allt mot modern. Senare blev det hon som undervisade honom.

Ladino hemma i Rustchuk

Elias Canetti föddes 1905 i Rustchuk, dagens Ruse vid Donau. Fadern var en välbärgad spannmålshandlare. Familjen tillhörde de sefardiska judarna, med rötter i det Spanien som förfäderna hade fördrivits från under 1400-talet.

Hans första språk var ladino, judisk spanska. Under uppväxten tillkom bulgariska, engelska, franska och tyska. Familjens språk och språken utanför hemmet gav honom tidigt flera olika sätt att möta omvärlden.

Modern öppnade det hemliga språket

Under hans barndom flyttade familjen till Manchester. Där lärde sig Elias engelska i skolan, och språket blev snabbt en del av hans vardag. Efter faderns död började modern lära honom tyska inför familjens fortsatta liv i Schweiz och Österrike.

Undervisningen blev smärtsam. I sin självbiografi beskriver Canetti hur modern drev honom med hån och plåga. Först senare förstod han att hon också själv hade behövt tyskan i deras förhållande. Det var språket för den förtrolighet hon hade delat med hans far.

Canetti beskriver resultatet som ett sent tillägnat modersmål. Han förknippar det med krav som översteg ett barns krafter, men också med den lyckliga period som följde. I hans egen skildring var det denna följd av smärta och lycka som band honom varaktigt till tyskan.

Modern gav honom samtidigt en plats som intellektuell samtalspartner. De diskuterade böcker och idéer. Hennes starka intresse för teater och litteratur fick stort utrymme i deras gemensamma liv.

Böckerna och uppbrottet

I sin recension av Den räddade tungan lyfter Roy Johnson fram tre sammanhållande trådar: den intensiva relationen till modern, kärleken till ord och språk samt hungern efter kunskap. Relationen rymde också svartsjuka och konflikter.

Skildringen av skolåren innehåller också erfarenheter av antisemitism och självkritiska bilder av den unge Canettis egen besserwisserattityd. Johnson beskriver hans starka läslust och skyddade intellektuella tillvaro i Zürich. Men modern ville till sist bryta upp därifrån. Johnson beskriver hur hon ville föra honom bort från en skyddad tillvaro bland böcker till ett krisdrabbat Tyskland, där han skulle möta människors svårigheter. Den första memoardelen slutar med uppbrottet mot Frankfurt.

Barndomen fick tyska ord

Tyskan blev språket för Canettis prosa och dramatik. År 1935 kom romanen Die Blendung, om en lärd mans förnedring och undergång. Hans författarskap kom att undersöka massans känslor, maktens psykologi och individens konflikt med samhället. År 1981 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

På tyska återvände han också till minnena från Rustchuk. I Den räddade tungan finns en armenisk man som högg ved på gården och sjöng sånger pojken inte förstod. Modern berättar att mannen hade förlorat sin familj i våldet mot armenier i Stambol. När han lade ned yxan log han mot Elias, som väntade på leendet. Den vuxne Canetti gav mötet en plats i sin självbiografi: barndomens sång förblev obegriplig för pojken, men minnet fick ord på det språk han senare lärde sig av sin mor.