Från halvcirkel till stadion – klapasångens dubbla liv

Förste tenoren har sin plats längst till vänster i halvcirkeln på klapafestivalens scen i Omiš. Antalet sångare och sånger är reglerat, och framförandet ska vara a cappella: inga instrument, bara röster. Så beskriver festivalen själv ramarna för den dalmatiska stämsång som den har gjort till en tävlingskonst.

Här bedöms grupperna av en sakkunnig jury. Den konstnärliga ledarens arbete med arrangemang och klang får sitt offentliga prov inför publiken. Det är långt från den informella sång som växte fram bland vänner efter arbetsdagens slut – men också från de stora popkonserter som numera ryms under namnet klapa.

När vännernas sång fick en scen

Ordet klapa betyder en grupp nära vänner. Sångformen tog gestalt i mitten av 1800-talet i Dalmatiens små kuststäder och på öarna. Män samlades i konobor, husens källar- och bottenvåningsrum, på gator eller vid havet och sjöng tillsammans.

Det musikaliska hantverket byggde på att rösterna fann varandra. I en klassisk mansklapa sjunger vanligen fyra till åtta personer. Tenoren bär melodin i det högre registret, medan bariton och bas ger harmonin fyllighet och djup. Sångarna intonerar med hörseln och den gemensamma erfarenheten som stöd, utan en instrumental referenston.

Ofta hörs tre eller fyra stämmor i en tät harmonisk väv. De följer varandra i en gemensam musikalisk rörelse snarare än som självständiga melodier. Utan ackompanjemang ligger hela uppgiften hos sångarna: att hålla tonhöjd, balans och samklang.

När festivalen i Omiš grundades 1967 fick detta hantverk en fast scen. Den informella vänkretsen fick sällskap av organiserade ensembler med musikaliskt skolade ledare. Deras smak och förmåga att arrangera och komponera kom att prägla gruppernas uttryck.

Den 5 december 2012 skrevs klapasången in på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Erkännandet gällde en levande sångtradition med utövarna i centrum. Vid det laget hade klapan redan tagit steget ut på betydligt större scener.

Cambi tog med instrumenten till Poljud

Klapa Cambi visar hur nära festivalvärlden och popscenen kan ligga varandra. Gruppen har sammanlagt fem totalsegrar i Omiš, däribland 2008 och 2009. Samtidigt blev Cambi en av de grupper som drev på klapasångens modernisering.

I slutet av 1990-talet ledde den dåvarande musikaliska ledaren Rajmir Kraljević gruppen mot instrument och större konsertsalar. I en intervju med tidningen Slobodna Dalmacija berättar medlemmarna att den första låten i den riktningen kändes främmande just för att den krävde instrumental medverkan. Kraljević trodde på idén. Gruppen spelade in sången och vann tre priser i Šibenik.

Sedan följde en ännu modernare låt och ett tydligare vägval: klapan skulle sjunga med instrument i stora salar. Bearbetningar av popartisten Gibonnis sånger, bland annat ”Lipa moja”, blev en viktig del av förändringen. Välbekanta popmelodier fick klapans flerstämmiga gestalt.

Den 28 augusti 2011 höll Cambi som första klapa en egen konsert på Poljud-stadion i Split. Enligt Slobodna Dalmacija fyllde gruppen stadion med konserten ”Ne damo te pismo naša”, som markerade dess 25-årsjubileum. Steget från den lilla sånggruppen till stadionpubliken hade blivit konkret.

Utvecklingen ingick i en bredare modern klaparörelse som tog form i början av 1990-talet. Instrument, nya repertoarer och nya produktionsprocesser förändrade både ljudet och presentationen. Kvinnliga och blandade grupper breddade samtidigt en miljö som från början främst hade bestått av män.

Omiš fortsätter att skapa nytt

Den instrumentfria festivalformen har också fortsatt att förändras. Vid den 60:e festivalen i Omiš 2026 vann Dežgracija från Split juryns förstapris för blandade klapor, Oželanda från Zagreb damfinalen och Kaše från Dubrovnik herrfinalen.

Även repertoaren växer. Guldplaketten för bästa nya sång gick 2026 till ”U raju je sebi primi”, med musik av kompositören Blaženko Juračić och text av textförfattaren Mate Radalj, framförd av klapan Bošket från Zagreb. Inför den 61:e festivalen 2027 efterfrågar arrangörerna nya kompositioner med grund i dalmatiska traditionella stilar. Inom de fasta framföranderamarna finns alltså plats för musik som ännu inte har sjungits.

Hos Cambi möts formerna i själva konsertprogrammet. Medlemmarna berättar för Slobodna Dalmacija att de gärna lägger in två eller tre a cappella-sånger, särskilt mot slutet, och att applåderna då blir starkare. När instrumenten tystnar hör sångarna också varandra bättre. Mitt i den stora konserten får rösterna åter bära hela framförandet.