Inuti stenhusen som byggdes för vinet i Rajac
Nedgrävda källare, tillfälliga bostäder och vindlande gränder. I östra Serbiens Rajačke pivnice har vinodlingen format en hel bosättning – där flera av de gamla husen fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål.
Balkan Magasinets redaktion · 17 oktober 2026 · 4 min läsning
Lyssna på artikeln
Uppläsning · ca 0:00
I tvåvåningshusen i Rajačke pivnice utanför Rajac fick vinet den nedre våningen och människorna den övre. Källaren grävdes ned i marken för tillverkning och lagring. Ovanpå kunde ägaren eller säsongsarbetarna bo under skörden. Husens uppdelning gör det tydligt vad hela bosättningen byggdes kring: arbetet med druvorna.
Källarbyn ligger på kullen Belo brdo, två kilometer från själva byn Rajac och 24 kilometer från staden Negotin. Här, i östra Serbien nära gränsen till Bulgarien, står stenhusen tätt längs vindlande gränder. Små torg bryter av mellan byggnaderna. De permanenta hemmen låg nere i byn; uppe vid vingårdarna växte en andra bosättning fram.
Marken skyddade vinet
De lokala namnen pivnice och pimnice används parallellt om vinkällarna. Bakom de rustika fasaderna finns en praktisk byggnadsidé: den nedre delen ligger ofta två meter under marknivån. Marken och stenen ger isolering och svalka åt vinet som tillverkas och förvaras där.
Byggnaderna finns i både ett och två plan. De rymde arbetet från bearbetning av druvor till vinlagring, men också framställning och förvaring av druvsprit.
Hur mycket källarna betydde syns också i deras utförande. I Serbiens beskrivning av vinkällarbyarna på Unescos tentativa lista över möjliga framtida världsarv framhålls att de ofta byggdes mer påkostat och med högre kvalitet än familjernas egna bostäder. En familj kunde äga en eller flera källare. Vinodlingen var försörjningen, och byggnaderna skyddade resultatet av arbetet.
Under slutet av 1800-talet fick traktens vin en större europeisk marknad. När vinlusen ödelade franska vingårdar sökte franska vinexperter efter druvor på andra håll och fann dem i Negotindalen. Viner härifrån började exporteras till Europas storstäder. Källarbyarna hör till det landskap som växte fram kring regionens vinodling och dess ekonomiska betydelse.
Källare som fortfarande arbetar
En promenad genom Rajačke pivnice går genom en miljö med flera slags användning. Här finns fortfarande vinproduktion, men också källare som blivit tavernor eller lokaler för museiutställningar. Andra byggnader har förfallit.
Beskrivningen hos Unesco redovisar 166 byggnader med 196 källare och tre brännerier. Där anges att 57 källare används för vinframställning och att 19 har fått andra funktioner. Siffrorna visar hur bevarandet hänger samman med användningen: produktionen fortsätter i en del av husen, medan andra öppnas för besökare på nya sätt.
Vinodlarnas kunskap har förts vidare inom familjerna. Även druvorna ger besöket en lokal förankring. Bland traktens sorter finns bagrina, smederevka, vit och svart tamjanika samt prokupac. Bagrina och smederevka hör till de välkända vita vinerna; bland de röda finns prokupac. Här går det att möta både vinerna och den byggnadsmiljö som skapades för att framställa och lagra dem.
Från Belgrad är det omkring 300 kilometer till trakten, med Negotin som naturlig väg in. Väl uppe på kullen ligger upplevelsen i den mindre skalan: grändernas svängar, stenhusens täta placering och öppningarna mot torgen.
En by kring källarna
Vid bosättningens centrum står mullbärsträdet som kallas det heliga trädet. Det har varit samlingsplats vid firandet av Sankt Trifun och Heliga Trefaldighet, med gemensamma festbord och öppna källare. Traditionerna har levt vidare i förändrade former.
Även kyrkogården vid källarbyn knyter människornas liv till platsen. De gamla gravstenarna är gjorda av samma sandsten som vinkällarna. Vinets byggnader och familjernas minnesmärken delar material.
Vid festborden framför källarna får husens uppdelning mellan vin och människor en fortsättning utanför väggarna: vinet förvaras nere i den svala marken, medan måltiden och sällskapet tar plats framför dörren.