Krigare och ringdans – bland gravstenarna i Radimlja

Det första många lägger märke till i Radimlja är en mansfigur huggen i kalksten. Hans högerhand är oproportionerligt stor och lyft, som i en hälsning eller en ed, medan vänsterhanden vilar på höften. Han tolkas oftast som en krigare, och han har blivit kännetecknet för en av de mest kända gravplatserna på västra Balkan.

Gravplatsen ligger vid Vidovo polje, längs vägen mellan Stolac och Čapljina, ungefär 50 kilometer söder om Mostar. Här står 133 gravstenar, och 63 av dem är dekorerade. På avstånd syns främst stenarnas tunga former. Först när man kommer nära träder bilderna fram.

Stenar från berget intill

Gravstenarna kallas stećci, i singular stećak, och är huggna ur ett enda stenblock. Traditionen sträcker sig från 1100- till 1500-talet och finns i flera länder på västra Balkan. Sedan 2016 ingår Radimlja i det gemensamma världsarvet för stećci-gravplatser, där både små familjegravplatser och stora gravfält finns med.

De flesta stenarna i Radimlja är från 1400- och 1500-talen och huggna i kalksten från det närliggande berget Ošanićko. Gravarna ligger i riktningen nordväst–sydost, med den dödes huvud mot nordväst. Vägen som gör platsen lätt att nå har också lämnat spår: omkring 20 stenar skadades när den byggdes. I dag står 122 stenar i den nedre delen och elva i den övre.

En bildvärld i kalksten

Från krigaren med den lyfta handen leder bilderna vidare genom gravfältet. Det finns bågar, pilar, svärd och sköldar, hjortar, hundar och hästar. På flera stenar håller människor varandra i händerna i ringdanser – ibland några få, ibland en lång rad.

Vissa reliefer berättar en hel händelse. På en jaktscen driver hundar en grupp rådjur mot en jägare som väntar. Blicken följer rörelsen från djuren fram till människan, som om stenhuggaren ville fånga ögonblicket precis innan något avgörs.

Andra motiv är svårare att läsa. Fullmånen återkommer, och forskningsprojektet STECCI, som finansieras av EU, beskriver teorier om att den kan stå för livet efter döden eller knytas till helgonet Sankt Vitus. Den senare tolkningen stöds av forskare som ser samband med ortnamn i trakten, bland annat Vidovo polje. Månen går att se med egna ögon; vad den betydde för dem som högg den förblir en öppen fråga.

Familjen bakom namnen

Där bilderna lämnar utrymme för tolkning ger inskrifterna namn. Fem korta epitafier är skrivna med bosančica, den bosniska kyrilliska skriften, och knyter gravplatsen till den ortodoxa adelsfamiljen Miloradović-Hrabren. Familjen levde i grannbyn Ošanići under den tid då de flesta stenarna höggs. En av inskrifterna nämner Radoje, bror till vojvoden Petar, och berättar att båda var söner till vojvoden Stipan.

När ljuset gör jobbet

En promenad genom gravfältet tar 30–45 minuter, men den som vill läsa bilderna stannar gärna längre. Morgon och sen eftermiddag är bäst. När solen står lågt och ljuset faller från sidan lägger skuggorna sig i ristningarna och formerna blir skarpa. Mitt på dagen planar ljuset ut detaljerna. Aktuell besöksinformation finns hos den kommunala turistorganisationen Radimlja på radimlja.ba.

I det låga ljuset blir också krigaren tydligare. Den stora handen kastar sin egen skugga över stenen, lyft på samma sätt som för mer än femhundra år sedan – och fortfarande utan att ge oss hela svaret på vad den ville säga.