Mira Furlan vägrade välja sida – och fick börja om i USA

På Mira Furlans telefonsvarare i Zagreb samlades dödshoten. Året var 1991, och skådespelerskans fortsatta medverkan i en teaterproduktion i Belgrad hade blivit föremål för en offentlig smutskastningskampanj. Också hennes relation med regissören Goran Gajić, som var etnisk serb, användes mot henne. Hoten blev till sist avgörande för beslutet att lämna landet.

Då hade hon redan avskedats från Kroatiska nationalteatern i Zagreb. Familjens lägenhet hade tagits över av den kroatiska staten. Därefter flyttade Furlan och Gajić till USA under 1992.

Ett arbetsliv blev en lojalitetsfråga

Bara några år tidigare hade arbetet fört henne mellan Zagreb och Belgrad. Under slutet av 1980-talet spelade hon teater i båda städerna, samtidigt som hon var ett välkänt ansikte i jugoslavisk film och tv. När kriget bröt ut blev hennes vägran att sluta spela i Belgrad en fråga om vilken sida hon tillhörde.

Furlan var född i Zagreb 1955, i dåvarande Jugoslavien. Hennes mamma Branka Weil hade judisk-serbisk bakgrund, hennes pappa Ivan Furlan slovensk-kroatisk. De nationella skiljelinjer som hon nu förväntades rätta sig efter gick också genom hennes egen familjehistoria.

Hon hade tagit examen vid Zagrebs akademi för dramatisk konst 1978 och fått en fast förankring vid nationalteatern. Tv-serien Velo misto gjorde henne känd för en bred publik. Filmrollerna gav henne också erkännande: hon belönades med filmpriset Zlatna arena för Kiklop och Lepota poroka.

Kampanjen 1991 angrep också hennes person. Medieplattformen Global Voices beskriver hur pressen framställde henne som förrädare och hur en artikel använde hennes judiska bakgrund för att insinuera att hon hatade Zagreb.

En väg in genom teatern

I USA gick vägen vidare genom skådespeleriet. Furlan blev medlem i skådespelarorganisationen Actors Studio i New York 1992. Samma år hjälpte amerikanska teaterkontakter henne att få de arbetstillstånd som behövdes för huvudrollen i Yerma vid Indiana Repertory Theatre. Hon spelade också på scener i New York och Los Angeles.

Sedan kom rollen som gav henne en ny internationell publik: Minbari-ambassadören Delenn i science fiction-serien Babylon 5. Furlan medverkade under seriens samtliga fem säsonger och i flera tillhörande tv-filmer. Där fick hennes amerikanska karriär en kontinuitet som sträckte sig över större delen av 1990-talet.

Under perioden 2004–2010 återkom hon som Danielle Rousseau i Lost. De två serierna gjorde henne välkänd för tittare långt utanför den publik som hade följt hennes jugoslaviska roller. Hon undervisade också vid filmakademier i Los Angeles och New York.

Samtidigt återupptog hon arbetet i Kroatien. År 2002 återvände hon dit för huvudrollen i Euripides Medea, i en uppsättning av skådespelaren och regissören Rade Šerbedžijas Ulysses-teater. Senare arbetade hon även vid Kroatiska nationalteatern i Rijeka. Där gjorde hon sin sista teaterroll, i Vježbanje života – drugi put.

Mira Furlan avled i sitt hem i Los Angeles den 20 januari 2021, 65 år gammal, efter komplikationer från West Nile-feber. Först efter hennes död dök det upp officiella ursäkter i medierna för behandlingen av henne under det tidiga 1990-talet.

Livet berättat för en son

Furlan hade också arbetat med att formulera sin egen historia. Hon skrev krönikor för tidningen Feral Tribune, senare samlade i Totalna rasprodaja. I självbiografin Voli me više od svega na svijetu fick berättelsen om barndomen, skådespeleriet och exilen större utrymme.

Initiativet hade uppmuntrats av hennes son Marko. Från början tänkte hon sig boken som ett brev till honom. Därmed fick berättelsen en konkret mottagare: någon som skulle kunna förstå vad som hade hänt före hans födelse och vilken värld hans föräldrar kom ifrån.

I sin recension läser den litterära sajten Moderna vremena självbiografin som ett försök att bearbeta smärtan inför både sig själv och läsarna. Recensionen framhåller särskilt sveket från människor Furlan hade betraktat som vänner och kollegor. Framgångarna i USA löper i boken sida vid sida med erfarenheten av att ha förlorat sin tillhörighet.

I det inledande brevet tvekar Furlan också inför själva överlämnandet. ”Behöver du det tunga bagaget, bagaget som din mamma släpar med sig hela sitt liv?” frågar hon sonen i ett utdrag som förlaget Fraktura återger. Hon fortsätter ändå att skriva till honom: om familjen, arbetet och världen före flykten. Marko får berättelsen om det liv som föregick hans eget, med moderns frågor kvar i texten.