När efternamnet blir ett hinder i jobbjakten

Ansökningarna gäller riktiga lediga jobb, men personerna bakom dem är påhittade. När sociologen Moa Bursell, forskningsledare vid Institutet för framtidsstudier, undersöker diskriminering låter hon namnet vara det enda som skiljer ansökningarna åt. Arbetsgivarnas svar visar då vilken betydelse namnet får innan den sökande ens har kommit till en intervju.

Det är i det första urvalet som tanken på ett namnbyte får sin konkreta bakgrund. Meriterna kan vara desamma, men möjligheten att få presentera dem inför en arbetsgivare skiljer sig åt.

Namnet påverkar vilka dörrar som öppnas

Både kvinnor och män med utländskklingande namn utsätts för etnisk diskriminering, men män är mer utsatta. I en studie vid Stockholms universitet skickades 5 641 fiktiva jobbansökningar mellan 2014 och 2020. Ansökningarna hade identiska kvalifikationer inom samma yrke, medan namnen signalerade olika kön och etnisk bakgrund.

Även vilket yrke personen söker sig till spelar roll. Bursells forskning om så kallade etniska nischer – yrken där inrikes eller utrikes födda är överrepresenterade – visar ett tydligt mönster. Ju lägre andel utrikes födda i yrket, desto större diskriminering av sökande med utländska namn. I yrken med högst andel utrikes födda är diskrimineringen nästan borta.

Arbetsgivarnas urval bidrar därmed till att upprätthålla uppdelningen på arbetsmarknaden. För den arbetssökande handlar hindret både om att få ett jobb och om vilka delar av arbetsmarknaden som blir tillgängliga.

Vad ett efternamnsbyte kan ge

Forskningen om personer som faktiskt bytt efternamn visar ekonomiska fördelar. I en studie från 2006 fick utrikes födda som bytt till mer svenskklingande efternamn en mer positiv inkomstutveckling än kontrollgruppen som behöll sina namn.

Tidningen Arbetet redovisade 2016 att namnbytare hade större framgångar på arbetsmarknaden och så småningom högre lön. Särskilt personer i låglönejobb förbättrade sin löneutveckling. Med hänvisning till den fackliga centralorganisationen Landsorganisationen i Sverige (LO) och dess rapport Måste alla heta Svensson? från 2006 angav tidningen en högre årsinkomst på 10 000–15 000 kronor i den då redovisade forskningen.

För en individ kan en sådan skillnad väga tungt. Bursell ville ändå inte rekommendera namnbyte när hon intervjuades av Arbetet:

– Namnbytet förbättrar för individen, men förbättrar inget i samhället, därför kan jag inte rekommendera det.

Skillnaden mellan att ta sig förbi ett hinder och att undanröja det syns också i försök med anonyma jobbansökningar. Vissa kommuner och statliga myndigheter dolde namn och andra uppgifter som kunde avslöja utländsk bakgrund. Fler personer med utländsk bakgrund kallades till intervju, men fler anställdes inte. Bursell beskrev resultatet som att diskrimineringen flyttades till ett senare steg i rekryteringen.

Namnet som livshistoria

Den personliga sidan blir tydlig i Daniel Stojanovic Zezovics uppsats Ett förnamn är aldrig betydelselöst, publicerad vid Lunds universitet. Den bygger på nio djupintervjuer och fem nedskrivna berättelser från personer med utländsk bakgrund.

Här ligger fokus på förnamnet. Deltagarna förknippar det med sina livshistorier, personliga egenskaper och kulturella eller etniska tillhörighet. De är stolta över namnen, och nästan alla vet hur de fick dem och vad de betyder. Även bland dem som upplevt att namnet gjort dem stigmatiserade har steget till ett officiellt byte varit för stort.

Intervjuer som Institutet för språk och folkminnen redovisar visar samtidigt olika sätt att hantera namnval. Bland intervjuade äldre sverigefinnar i Göteborg finns en strävan att undvika utsatthet genom namn som fungerar på svenska. De intervjuade svensksomalierna vill i stället ge barnen somaliska namn, eller arabiska namn som används i Somalia. Att välja ett namn som inte är brukligt där beskrivs som otänkbart.

En av de sverigefinska kvinnorna bytte hela sitt namn när hon flyttade till Sverige 1970. Hon är nöjd med beslutet och upplever att det underlättade livet här. Hennes barn, födda i Finland, har finska namn. Inget av hennes barnbarn har det. I hennes familj syns namnvalens följder både i den lättnad hon själv beskriver och i namnen som senare generationer bär.