Palatsen som väntar på sina ägare

Av 310 myndiga invånare fanns bara ett tjugotal på plats till vardags. Så såg det ut i Bugarine, en del av byn Sinošević nära Šabac i Serbien, när det serbiska public service-bolaget RTS rapporterade därifrån i februari 2020. Längs knappt två kilometer väg låg omkring 50 hushåll. Villorna omfattade hundratals kvadratmeter, men jalusierna var neddragna och grindarna stängda.

De flesta av invånarna befann sig i Wien, Tyskland eller Italien. Hemkomsten skedde framför allt under augusti. Husen fanns på en plats, arbetslivet på en annan.

Det är i den uppdelningen som gastarbajter-husen, gästarbetarnas stora bostäder i hembygden, får sin särskilda laddning. De gör utlandsarbetets inkomster synliga för grannarna. Att faktiskt bo i dem kräver däremot något annat än pengar: möjligheten att lämna arbetet som betalar för dem.

När grannens hus blir måttstocken

Konkurrensen stannade inte vid boytan. Husen skulle också visa rätt sorts överflöd. Enligt Kurirs skildring hade djurfigurerna på grindarna börjat förlora sin dragningskraft. Gipslejon och svanar plockades bort, medan märkesinredning som Versace-gardiner fick större utrymme inomhus. Vit sten präglade husbyggena.

Även ett kostsamt hus kunde alltså behöva förändras för att fortsätta signalera framgång. Det räckte inte alltid att ha byggt stort; uttrycket kunde bli omodernt medan ägaren arbetade vidare i ett annat land.

Husen användes desto mindre. Kurir beskrev hus som stod tomma upp till elva månader om året och ägare som vistades där mellan två veckor och en månad under sommaren. Poolen och den dyra grinden hörde till en bostad vars vardag framför allt bestod av väntan mellan besöken.

Ett långt arbetsliv, omsatt i kvadratmeter

Bakom palatsen ligger en längre historia av arbetsutvandring. I sitt reportage från byarna kring Požarevac i november 2014 beskrev nyhetssajten Mondo hur människor hade lämnat området under 1970- och 1980-talen för arbete i framför allt Österrike och Italien, men också Tyskland och Schweiz. Det som kallades tillfälligt arbete utomlands hade för många pågått i omkring 40 år.

Pengarna hade fortsatt att hitta hem. De blev till stora byggnader, påkostade stängsel och fasadmosaiker, samtidigt som många av ägarna blev kvar i arbetsländerna.

I den by som Mondo skildrade utan att namnge den framstod 500 kvadratmeter som en nedre gräns för gästarbetarnas hus. Till och med den storleken kunde betraktas som otillräcklig för den som ville räknas som framgångsrik. Boytan hade blivit en social måttstock, långt bortom frågan om hur många rum ett hushåll behövde.

Men bakom samma sorts fasad kunde ekonomin se olika ut. I Bugarine räknade RTS till 250 personer med fasta arbeten utomlands och ytterligare 50 säsongsarbetare. Där fanns städare och förare såväl som företagare. För vissa hade husbygget finansierats med lån som sedan måste betalas genom fortsatt arbete utomlands.

Bybon Miloš Jovanović beskrev följden enkelt i RTS reportage: människor hade arbetat, tagit lån och byggt – nu arbetade de för att betala av lånen. Huset som band dem till hembygden bidrog därmed också till att hålla dem borta.

Husen växer, vardagen krymper

Frånvaron innebar samtidigt inte att banden till byn hade upphört. I Bugarine betalade de utlandsboende regelbundet skatt. Lokalsamhället hänvisade till just det när det beskrev sin skyldighet att ordna trottoar och skyddsräcke. På papperet växte både antalet hus och antalet invånare, trots att så få befann sig där till vardags.

Det fanns också människor som hade gjort återkomsten till verklighet. Mondo skildrade pensionärer kring Požarevac som levde i sina stora hus på utländska pensioner, ibland kompletterade med hyresinkomster från en lägenhet i Wien. De skötte bostäderna och träffade andra bybor över kort eller domino på den lokala kafanan, en traditionell restaurang och mötesplats.

I andra fastigheter låg det dagliga livet vid sidan av huvudbyggnaden. Mondo beskrev hur en äldre kvinna bodde i ett gårdshus på omkring 100 kvadratmeter och skötte egendomen åt ägare som knappt hade besökt den på flera år.

Medan ägarna levde utomlands höll kvinnan fastigheten i ordning: det stora huset var det som skulle vårdas, gårdshuset det som faktiskt var bebott.