Prizrens filigransmeder kämpar för hantverkets framtid
När det gamla kooperativet privatiserades gick tio hantverkare samman för att fortsätta arbeta. Genom ett eget företag och åttamånaderskurser försöker de föra Prizrens silversmide vidare – ett hantverk vars skicklighet är lättare att beundra än att försörja sig på.
Balkan Magasinets redaktion · 6 oktober 2026 · 4 min läsning
Lyssna på artikeln
Uppläsning · ca 0:00
I hantverksföretaget Filigrans verkstad i Prizren i Kosovo börjar arbetet med 100 eller 200 gram silvergranulat. Metallen smälts, gjuts till en stång och tunnas sedan ut maskinellt till trådar mellan en kvarts och en millimeter tjocka. Därefter tar handarbetet vid: trådarna ska formas till filigranets detaljrika smycken.
Det är den delen av arbetet som verkstadens mästare också måste lära ut. Tekniken bygger på fina, tvinnade silvertrådar och små pärlor som fogas samman till mönster. Konstnärlig känsla behöver förenas med stor precision; varje liten del ska hitta sin plats.
Från många verkstäder till ett gemensamt företag
Prizren har en lång historia av metallhantverk. De första kända dokumenten om guldsmeder i staden är från 1200-talet. Filigranet blomstrade under det osmanska riket, och 1866 fanns 47 guldsmedsverkstäder i staden.
Kunskapen fördes vidare inom familjerna. Barn började arbeta tillsammans med sina fäder tidigt och lärde sig tekniken genom år av praktiskt arbete. Silversmeden Nrec Gjini, som nättidningen Balkan Insight porträtterade 2017, hade lärt sig av sin far, som i sin tur hade lärt sig av sin egen far. I den lilla verkstaden arbetade Gjini med silvertrådar, pärlor och blåsrör för att forma delarna till ett halsband.
Men hantverket hade också en större, gemensam organisation. Ett kooperativ öppnade 1947 och hade 145 anställda 1990. Det hade egna butiker och en bred marknad. Kriget och de politiska, ekonomiska och sociala omvälvningarna under 1990-talet följdes av en nedgång som verksamheten aldrig återhämtade sig från.
Kooperativet privatiserades 2006. Många av Prizrens verksamma filigransmeder flyttade utomlands för att hitta bättre arbetsvillkor.
Tio kollegor valde en annan väg. De började arbeta tillsammans efter privatiseringen och registrerade 2007 företaget Filigran LLC. Till en början höll de till i en tidigare tobaksfabrik. Sedan 2017 finns verkstaden i en kommunägd lokal i centrala Prizren.
Silvret och försörjningen
Ett av problemen börjar redan före arbetsbänken. Tidigare kom råvaran från gruvorna i Trepca och Novoberda. När Balkan Insight skildrade branschen 2017 hade silverutvinningen i Kosovo upphört, och hantverkarna behövde importera metallen. De hade svårt att täcka sina kostnader.
Tidningen beskrev då en bransch där bara omkring tio familjer, möjligen färre, återstod i Prizrens silverhantverk. Priset för ett gram filigran låg enligt reportaget på fyra till fem euro. Det gjorde det svårt för familjerna att leva enbart på det egna arbetet. För att klara försörjningen sålde de även importerade guld- och silversmycken.
År 2017 rapporterade Balkan Insight också att hantverket hade tagits upp på en tillfällig nationell skyddslista för kulturarv, med ett års skydd. I verkstäderna handlade överlevnaden samtidigt om tillgång till råvara, försäljning och möjligheten att få fler att lära sig arbetet.
Åtta månader för att föra kunskapen vidare
I Filigrans gemensamma verkstad har undervisningen blivit en del av verksamheten. Med stöd från Prizrens kommun anordnas åttamånaderskurser för unga deltagare. Fyra filigransmeder leder initiativet, vars mål är att hindra hantverket från att dö ut.
Enligt projektet SMART Balkans redovisning har omkring 125 deltagare utbildats sedan 2018, med i genomsnitt omkring 20 deltagare per år. Därmed har företaget byggt upp en väg in i hantverket vid sidan av den äldre familjetraditionen.
Det är ett kunnande som också behövs för föremål som redan finns. Prizrens silvertrådsteknik gör det möjligt att laga gamla eller skadade arbeten diskret, även efter hundra år. Förmågan att forma tråden kan alltså både skapa ett nytt smycke och bevara ett äldre.
Vid arbetsbänkarna behöver mästarna nu göra det som tidigare generationer gjorde med sina barn: visa hur de små delarna formas och fogas samman. Maskinerna kan tunna ut silverstången. På åttamånaderskurserna är det steget därefter som ska föras vidare – arbetet med att göra tråden till ett smycke.