Att bära två världar: Om förväntningar, tolkansvar och mellanförskap

Det officiella brevet från Försäkringskassan eller Skatteverket låg inte sällan uppslaget på köksbordet innan middagen var klar. Att som barn eller tonåring sitta med ordbok och förklara myndighetsbeslut för sina föräldrar har för många i andra generationens Balkan-diaspora i Sverige och övriga Norden varit en självklar del av uppväxten. Oavsett om familjen kom under 1960- och 70-talens arbetskraftsinvandring från dåvarande Jugoslavien eller flydde krigen på 1990-talet, sköts ett omfattande samhällsansvar ofta över på de unga i takt med att deras svenska utvecklades snabbare än föräldrarnas.

Redan i tidig ålder formades en dubbel roll: man förväntades vara familjens länk in i den nordiska välfärdsstaten, samtidigt som man förväntades vårda familjens traditioner, normer och lojaliteter innanför hemmets dörrar. Det är i detta spänningsfält som många vuxit upp – ständigt balanserande mellan två skilda regelsystem där förväntningarna inte sällan krockar.

Krocken mellan två normsystem

Inom forskningen beskrivs denna erfarenhet ofta som en bikulturell normativ konflikt. Det innebär i praktiken att individen hamnar i situationer där efterlevnaden av den ena kulturens värderingar och regler riskerar att uppfattas som ett avsteg från den andras.

I den nordiska skolan och samhällsdebatten möter unga tidigt ideal som premierar självständighet, tidig frigörelse och individuella livsval. Hemma hos många Balkanfamiljer råder däremot ofta ett kollektivistiskt familjeideal med stark sammanhållning, respekt för äldre och en uttalad pliktkänsla gentemot släkten. När dessa normer kolliderar kan ett tillstånd av mellanförskap uppstå – upplevelsen av att varken vara fullt ut svensk i omgivningens ögon eller 'tillräckligt' kopplad till hemlandets kultur och språk när man besöker släkten.

Tre former av stress som tär på psyket

Att ständigt navigera mellan skilda förväntningar sätter spår i det psykiska välmåendet. Forskningen brukar skilja på tre olika stressformer som kan drabba personer med migrationsbakgrund:

• Minoritetsstress: Den kroniska påfrestning som uppstår genom fördomar, mikroaggressioner eller känslan av att ständigt behöva representera sin bakgrund inför majoritetssamhället.
• Ackulturativ stress: Den påfrestning som uppstår vid själva anpassningen till ett nytt land och dess koder – en stress som föräldragenerationen ofta burit på.
• Bikulturell stress: Den stress som framför allt drabbar andra generationen, som behärskar det nordiska samhällets språk och koder obehindrat, men slits av motstridiga lojaliteter mellan hemmets kollektiva krav och omgivningens individualistiska normer.

När unga vuxna inte har arenor för att formulera dessa erfarenheter kan kluvenheten skapa ensamhet, skuldkänslor gentemot föräldrarnas uppoffringar och en känsla av otillräcklighet.

Från kluvenhet till integrerad styrka

Erfarenheterna av att hantera denna kluvenhet varierar stort. Sociologiska studier visar att unga med rötter i diasporan utvecklar olika förhållningssätt. Vissa känner tidvis en skavande identitetskonflikt, medan andra tidigt hittar en trygg förankring i sina rötter samtidigt som de är etablerade och delaktiga i det nordiska yrkes- och samhällslivet.

Forskningen lyfter alltmer fram de resurser som mellanförskapet bär med sig. Flerspråkighet och förmågan att växla mellan olika kulturella koder stärker kognitiv flexibilitet, empati, förhandlingsförmåga och interkulturell kompetens. Den som lärt sig att förstå både det svenska myndighetsspråket och familjedynamikens nyanser bär med sig en unik social begåvning.

Att äga sin egen berättelse

Att hitta sin plats handlar inte om att tvingas välja sida mellan det nordiska vardagslivet och rötterna på Balkan. Snarare handlar det om att tillåta sig att vara både och. Genom att synliggöra det osynliga ansvar många burit sedan barnsben kan skuldkänslor förvandlas till insikt. Mellanförskapet behöver inte vara ett tomrum mellan två stolar, utan kan bli en självständig och berikande grund att stå på.