Diasporans livlina: Vad pengarna vi skickar hem faktiskt betyder

För många hushåll i diasporan är överföringarna en återkommande del av vardagen. Den historiska utvandringen från Västra Balkan – en region som i detta sammanhang omfattar Bosnien och Hercegovina, Albanien, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien – har formats av svåra ekonomiska och politiska omständigheter. Trots detta förblir de emotionella och ekonomiska banden till hemländerna starka.

Det privata stödet kanaliseras genom investeringar, kunskapsöverföring och regelbundna remitteringar. Vad som i det enskilda hemmet kan upplevas som en familjeangelägenhet är i själva verket en bärande del av hemländernas ekonomi.

Remitteringarna som håller ekonomin uppe

Omfattningen av detta stöd blir tydlig i den officiella statistiken. Enligt FN:s migrationsorganisation IOM motsvarade remitteringarna 10,5 procent av Bosnien och Hercegovinas bruttonationalprodukt (BNP) under 2018. Denna siffra gjorde landet till det näst mest remitteringsberoende i hela Europa.

Att mer än var tionde del av ekonomin härrör från medborgare bosatta utomlands visar hur avgörande diasporans bidrag är. Det ekonomiska stödet fungerar som en central livlina för många hushåll i regionen.

Småskaligt stöd och kompetensflyktens pris

I dag sker diasporans ekonomiska engagemang i huvudsak i mindre och oorganiserad skala. Det rör sig om direkt stöd till familjer, fastighetsinvesteringar, etablering av mindre affärsverksamheter eller lokala utvecklingsprojekt. Ett exempel på ett sådant lokalt engagemang finns i staden Plav i Montenegro, där diasporan bland annat finansierat byggandet av en ny moské. Enligt inofficiella uppgifter, som dock inte är statistiskt bekräftade i materialet, bor det i dag tre gånger fler personer med rötter i Plav i USA än i själva staden – vilket illustrerar hur stor diasporan kan vara i förhållande till hemorten.

Samtidigt har den omfattande migrationen en baksida i form av allvarlig kompetensflykt. Västra Balkan har under lång tid förlorat utbildad arbetskraft till EU-länder som lockar med högre löner och bättre arbetsvillkor. Konsekvenserna av detta blev tydliga under covid-19-pandemin 2020. Då blottades allvarliga brister i regionens sjukvårdssystem efter en lång tids utvandring av medicinsk personal till EU-länder.

Sårbarheter och en outnyttjad potential

Beroendet av remitteringar gör också hemländerna sårbara för förändringar i omvärlden. När IOM genomförde en snabbstudie baserad på 217 respondenter under pandemin framgick det att krisen framför allt slog mot personer utan reglerat uppehållstillstånd. Studien visade även att krisen ledde till sänkta löner, vilket skapade en påtaglig osäkerhet kring hushållens framtida remitteringsflöden.

Frågan är hur detta engagemang kan förvaltas mer hållbart. Både expertanalyser och ICMPD:s studie ECONDIAS, som har kartlagt 330 initiativ och bygger på 160 intervjuer, visar att diasporans verkliga potential förblir outnyttjad. För att främja den socioekonomiska utvecklingen krävs tydligare statliga strukturer och att diasporan inkluderas i policysamtal och strategiskt beslutsfattande.