Sevdah bortom nostalgin – Damir Imamović förnyar ett arv

På albumet Dvojka börjar Sarajevosångaren Damir Imamović med sin egen stad. Öppningsspåret ”Sarajevo” är en av fyra egna kompositioner; andra sånger har han hämtat ur bibliotek och historiska samlingar. Med bandet Sevdah Takht låter han tanbur, violin, elbas och slagverk mötas kring repertoaren. Det egna skrivandet och arkivarbetet får plats på samma skiva.

Ett arv som flera ville göra till sitt

Sevdah var mycket populär i Jugoslavien från 1950-talet till 1980-talet. I en intervju med kulturtidskriften The Attic beskriver Imamović hur musiken sedan tappade mark när punk och annan populärmusik tog större plats.

Efter Jugoslaviens upplösning förändrades förutsättningarna igen. De nya staterna försökte säkra sina delar av det gemensamma kulturarvet. Imamović ser bosniernas starkare omfamning av sevdah delvis som ett svar på behovet av identitet efter krigen.

Samtidigt kunde sångerna bära något gemensamt genom den etniska splittringen. Musiktidskriften Songlines beskriver hur återupplivandet av sevdah blev ett sätt att hävda en delad kultur. För en yngre, marginaliserad generation fick sångerna om hemlig kärlek och avskildhet också en kraft som motståndsmusik.

Här finns spänningen som Imamović arbetar med: ett arv att hålla fast vid, men också ett konstnärligt utrymme att röra sig i.

Historien bortom rosenträdgården

Sevdahens dokumenterade historia sträcker sig över tre århundraden. Musikaliskt rymmer den flera historiska lager. Under det osmanska styret mötte lokala melodier hovmusikens maqam-skalor och stränginstrumentet saz med dess borduntoner. Med Österrike-Ungern kom tonal harmoni. Genren har vuxit i gränslandet mellan folk- och konstmusik.

Imamović söker också efter de sociala miljöer som har hamnat utanför den förskönade bilden. I Songlines skildring av hans arbete leder spåren till bordeller och opiumhålor lika väl som till den rosendoftande trädgård som ofta förknippas med sångerna. Att undersöka den historien vidgar bilden av vilka människor och erfarenheter musiken kan rymma.

År 2015 öppnade han utställningen Sevdah, the Art of Freedom på Sarajevos konstgalleri. Året därpå kom boken Sevdah på bosniska, följd av en engelsk översättning 2017. Där förde han samman genrens musikaliska, poetiska och historiska utveckling.

Forskningen löper parallellt med musicerandet. På Dvojka finns både historiska kärlekssånger och livligare, dansliknande stycken drivna av handspelade slagverk. Repertoarens bredd får höras, också där den bryter mot föreställningen om sevdah som enbart melankoli.

Gamla sånger i en annan ensemble

Nästa tydliga steg blev Singer of Tales. Kvartetten bakom albumet tog form när Imamović firade sin 40-årsdag med en konsert i Sarajevo 2018. Där möttes kontrabasisten Greg Cohen, violinisten Ivana Đurić och Derya Türkan, som spelar klassisk kemenche och hade varit Imamovićs lärare i osmansk musik.

Albumet spelades in i Berlin med producenterna Joe Boyd och Andrea Goertler. Arbetet tog tre till fyra år. Titeln är en hyllning till forskaren Albert Lords bok om muntlig poesi på Balkan, och själva repertoarvalet följer den tanken: huvuddelen är traditionella sånger, bara två är skrivna av Imamović.

Förnyelsen ligger därmed också i hur sångerna framförs. Hans barytonröst får sällskap av kontrabas och två olika stråkklanger, med en direkt förbindelse till den osmanska musik han studerat. Songlines utsåg skivan till ett av 2020 års tio bästa album. År 2021 hörde Imamović till vinnarna vid tidskriftens musikpriser.

Förnyelsen fortsätter i framförandet

Scenen har fler vägar in i den äldre repertoaren. Gruppen Mostar Sevdah Reunion bildades 1998, efter kriget, och har bland annat samarbetat med sångarna Šaban Bajramović och Esma Redžepova.

På gruppens elfte album, Lady Sings the Balkan Blues, står sångerskan Antonija Batinić i centrum. I sin recension från mars 2023 beskriver Songlines hur hon förenar traditionell, ornamenterad sång med en rockigare känsla och mer groove. Bland sångerna finns både klassikern ”Moj Dilbere” och den anonyma traditionella ”Srdo Moja”.

I ”Srdo Moja” bär ett återkommande pianomotiv Batinićs kraftfulla röst. Den gamla sången blev skivans höjdpunkt för Songlines recensent Robert Rigney, som skrev att han lyssnade på den om och om igen. Efter tre och en halv minut ville han höra mer.