Stari Most – från osmanskt bygge till återuppbyggt kulturarv

För den som lever i Sverige eller Norden och har familjeband till Mostar kan bilder av bron höra till olika tider: före kriget, under förstörelsen eller efter återuppbyggnaden. Att skilja dessa skeden åt ger en konkret ingång till samtal om familjens minnen, inte minst med en yngre generation som bara har sett den återuppbyggda bron.

Även för läsare med rötter på andra håll i regionen ger Stari Most ett exempel på hur kulturarv kan återskapas efter krig. Vid ett besök i Mostar blir frågan särskilt tydlig: vad är det egentligen vi ser när en gammal stadsmiljö har byggts upp på nytt?

1566: en bro i den osmanska staden

Stari Most, vars namn betyder Gamla bron, byggdes 1566 på Süleyman den stores förordnande. Bron går över Neretva i Mostar i Bosnien och Hercegovina.

UNESCO beskriver Mostar som en osmansk gränsstad som utvecklades under 1400- och 1500-talen och senare under den österrikisk-ungerska perioden på 1800- och 1900-talen. Brons historia hör därför samman med stadsmiljön omkring den.

Området förenar förosmanska, östligt osmanska, medelhavska och västeuropeiska arkitekturdrag. UNESCO lyfter fram denna blandning som ett framstående exempel på en mångkulturell stadsmiljö. Det är alltså inte bara bron som berättar om stadens historia, utan också bebyggelsen runt den.

9 november 1993: bron förstörs

Den 9 november 1993 förstördes Stari Most av bosnienkroatiskt artilleri under Bosnienkriget och föll ner i Neretva.

Förlusten ingick i en betydligt större förstörelse. Enligt UNESCO förstördes också större delen av den historiska staden under 1990-talets konflikt. Den nuvarande bron är alltså en återuppbyggnad, inte den ursprungliga bron som överlevt kriget.

1998: återuppbyggnadsprojektet lanseras

Efter förstörelsen uppstod frågor om hur platsen skulle tas om hand. UNESCO beskriver en debatt om autenticitet: skulle den förstörda bron bevaras som minnesmärke, byggas upp med moderna material eller återskapas så nära originalet som möjligt?

Valet kan förstås som en vilja att återge platsen brons historiska gestalt. En rekonstruktion gör samtidigt inte förstörelsen ogjord. Det är en viktig skillnad mellan att bevara ett ursprungligt byggnadsverk och att återskapa ett som har gått förlorat.

Mer än en bro återuppbyggs

Stari Most återuppbyggdes efter kriget. Enligt UNESCO restaurerades eller återuppbyggdes också många byggnader i gamla staden med medverkan av en internationell vetenskaplig kommitté som organisationen hade inrättat.

Dagens stadsmiljö bär därför på flera berättelser samtidigt. Den visar äldre arkitektur, men också efterkrigstidens arbete med att återställa det som förstörts. För den som jämför egna minnen eller familjefotografier med platsen i dag är den skillnaden värd att ha med sig.

2005: broområdet blir världsarv

År 2005 upptogs broområdet i gamla Mostar på UNESCO:s världsarvslista. Inskrivningen gäller området, inte enbart bron.

UNESCO beskriver den återuppbyggda bron och gamla staden som en symbol för försoning, internationellt samarbete och samexistens mellan kulturella, etniska och religiösa grupper. Det bör läsas som en beskrivning av kulturarvets symboliska betydelse, inte som ett besked om att alla krigets följder är undanröjda.

Brons historia kan vara en utgångspunkt för att prata om vad som förändrats och vad som finns kvar. Men världsarvets gemensamma berättelse ersätter inte de personliga minnena av Mostar. Båda behövs för att förstå platsen.