Tanja Lorentzon tog tillbaka finskan på Dramaten

Tre par skor stod på scenen när skådespelaren Tanja Lorentzon berättade sin familjs historia i Mormors svarta ögon på Dramaten: mormoderns stövlar, mammans skor och lilla Tanjas gympadojor. Scenografin, som Lorentzon själv hade skapat, bestod också av en fondbild av en sliten finsk stuga och en bänk.

Ett svenskt namn skyddade inte

Föräldrarna hade fattat ett beslut: barnen skulle få svenska som språk. De skulle slippa brytningen och glåporden. Familjen bytte också efternamn, från Koukonen till Svedjeström.

I det helsvenska område där hon växte upp i Tumba blev hon ändå kallad ”finnjävel”. Anpassningen gav henne alltså inget skydd mot att pekas ut.

I monologens avsnitt om Tumba 1981 formulerade hon motsägelsen så här, i ett textutdrag som Dramaten publicerade inför återuppsättningen 2017:

”Jag är ju bara en fuskfinne som inte ens kan finska. Vad spelar det för roll att vi har bytt till ett svenskt efternamn så länge jag heter Tanja i förnamn?”

Familjens flytt hade börjat långt tidigare. Hennes mamma Terttu kom till Sverige med sin familj 1963, under den stora arbetskraftsinvandringen. Efter en skilsmässa försörjde hon fem döttrar. Bakom henne fanns mormodern Mirjam, som hade förlorat sin man under finska vinterkriget och försökt överleva med sina barn.

De livsödena gav Tanjas uppväxt ett sammanhang. Hemma fanns trygghet och glädje, men också ont om pengar. Utanför hemmet blev hon tidigt medveten om att familjen betraktades annorlunda.

Sorgen bearbetades i skrivandet

Med Mormors svarta ögon blev hon också dramatiker. Monologen hade premiär i Dramatens Tornrum under 2010. Erfarenheter som hade varit privata blev ett manus att arbeta med och en föreställning att spela kväll efter kväll.

I en intervju med Kristianstadsbladet i september 2011 förklarade hon hur det var möjligt:

”Mina egna känslor har jag bearbetat när jag skrev pjäsen så min privata sorg är avklarad. Jag kände tidigt att det var viktigt att inte vara sentimental i det här. Det är mer ’vi gråter inte – vi överlever’.”

Scenformen rymde också humor och finsk tango. I sin recension beskrev Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring framförandet som återhållet men energiskt och kallade föreställningen ”en stor liten debut”.

När publiken kände igen sig

I september 2011 hade Lorentzon spelat monologen omkring 70 gånger, och den gick fortfarande för fulla hus. Berättelsen fick gensvar långt utanför hennes egen familj.

Särskilt starka var reaktionerna från människor i hennes mammas generation. I en intervju med Sveriges Radio i juli 2011 berättade Lorentzon att första generationens sverigefinländare kunde vara darriga och gråtiga efteråt. De kom fram till henne efter föreställningen, liksom människor i hennes egen ålder som kände igen sig.

Monologen sändes i SVT och turnerade med Riksteatern hösten 2011. I augusti 2017 återkom den på Dramatens Lilla scenen inom programmet för Finlands hundraårsjubileum som självständig stat. Lorentzon tillhör fortsatt teaterns fasta ensemble, där hennes senare roller bland annat omfattar En kärlekshistoria och Parzival.

I slutet av Mormors svarta ögon fick finskan höras genom hennes egna ord. Lorentzon läste en lyrisk naturskildring på finska som hon själv hade skrivit. Språket som föräldrarna hade valt bort för att skydda henne blev där ett språk hon själv valde att använda, inför publik.