Tolk, mor och vittne – vilket handlingsutrymme har Aida?

Att diskutera en film i en svensk studentgrupp kan bli känsligt när berättelsen berör krig som finns i deltagarnas familjeminnen. Den som har rötter i Bosnien och Hercegovina, eller i andra delar av Balkan, ska inte behöva bli gruppens historiska vägvisare. Ett samtal om Quo vadis, Aida? kan i stället börja i det alla har framför sig: en gestalt, hennes val och filmens sätt att visa deras gränser.

Jasmila Žbanićs film hade premiär i tävlan vid filmfestivalen i Venedig 2020. Aida, spelad av Jasna Đuričić, är en fiktiv lärare från Srebrenica som arbetar som tolk för FN. När invånare från Srebrenica söker skydd vid en närbelägen FN-bas försöker hon ordna säkerhet för sin man och deras två söner. Hon förmedlar andras ord samtidigt som hennes närmaste behöver skydd.

Enligt Deep Focus Review inspirerades filmen av vänners och överlevandes berättelser samt Hasan Nuhanovićs bok om Srebrenica och det internationella samfundet. Det gör inte Aida till en representant för alla som var där. Hennes berättelse ger däremot en ingång till att undersöka språk, ansvar och minne – och till att skilja mellan vad en människa försöker göra och vad hon faktiskt kan bestämma över.

Att förmedla ord är inte att fatta beslut

Som FN-tolk befinner sig Aida nära kommunikationen, men närhet är inte detsamma som kontroll. Deep Focus Review beskriver hur hon måste förmedla budskap som hon inte håller med om eller vet är osanna. Recensionen framhäver hennes samtidiga roller som tjänsteperson, mor, hustru, medborgare och vittne.

Samma recension beskriver hur befälen Karremans och major Franken är så upptagna av regler och procedurer att de inte ser, eller väljer att ignorera, vad som händer omkring dem. Skillnaden är viktig: deras agerande bör inte utan vidare beskrivas som maktlöshet.

En möjlig läsning är att filmen skiljer mellan den som bär fram ett budskap och den som har ansvar för beslutet bakom det. Aida kan tala, översätta och försöka påverka utan att för den skull bestämma utgången.

För en läsare som rör sig mellan flera språk kan den skillnaden vara en konkret ingång till filmen, utan att vardagens språkliga ansvar likställs med Aidas situation. I ett samtal om familjeberättelser går det också att fråga vem som förmedlade information och vem som faktiskt hade makt att agera.

Handlingskraft utan löfte om räddning

Aidas försök att skydda sin man och deras söner löper genom berättelsen. Deep Focus Review menar att hennes olika roller tillför ett mänskligt perspektiv till en skildring som annars hade kunnat bli kyligt journalistisk.

Filmen kan läsas som en uppmaning att se handlingskraft utan att kräva framgång som bevis för den. Att försöka skydda någon är inte detsamma som att kunna bestämma utgången. Föreställningen att en mors vilja kan övervinna alla hinder riskerar att lägga ansvaret på den som söker skydd, i stället för att rikta uppmärksamheten mot hennes villkor.

Aida behöver därför få vara en särskild fiktiv gestalt, inte en modell för hur bosniska kvinnor handlade eller borde ha handlat. Det perspektivet är användbart också när familjeberättelser diskuteras mellan generationer: hur talar vi om människors val utan att i efterhand behandla dem som fria eller säkra?

Gemensam sorg är inte identiska erfarenheter

New Eastern Europe beskriver en vid bild med flera kvinnor, däribland änkor och mödrar som förlorat sina barn. Recensionen läser bilden som ett uttryck för gemensamt lidande och beskriver Aidas smärta som både för stor för en enskild människa och långt ifrån ovanlig i Srebrenica 1995.

Här finns en skillnad mellan gemensamt och identiskt. Kollektiv sorg kan synliggöra katastrofens omfattning utan att varje människas erfarenhet blir densamma. Aidas roll som vittne kan också förstås som att se och bära kunskap, inte bara som en möjlighet att ingripa.

I en studentgrupp, filmcirkel eller ett samtal hemma i Sverige eller Norden kan filmen vara den gemensamma utgångspunkten. Ingen behöver känna igen sig, redogöra för sin bakgrund eller förklara historien för andra. Familjeberättelser får plats om någon själv vill dela dem. Men samtalet kan vara meningsfullt också när det stannar vid filmens bilder och frågor om ansvar, omsorg och minne.