Trettio år med Café Europa – murarna som blev kvar

Ett kafé kan heta Europa även när förebilden finns någon annanstans. I den kroatiska författaren och journalisten Slavenka Drakulićs essäsamling Café Europa: Life After Communism, utgiven 1996, återkommer kaféerna som efterliknar dem i Paris och Rom. Namnet uttrycker en önskan: att få leva som människorna i väst, att bli del av det samhälle som så länge funnits på avstånd.

Det är en vardaglig ingång till en stor politisk förväntan. Efter socialismens fall ska de befriade samhällena återförenas med Västeuropa. Men i Drakulićs skildring är längtan ojämnt fördelad. Länderna i väst delar inte östs starka önskan om återförening. Redan där finns en spricka mellan att vilja tillhöra och att bli välkomnad som jämlike.

År 2026 har trettio år gått sedan boken kom. När Drakulić återvände till frågorna i Café Europa Revisited: How to Survive Post-Communism, publicerad i januari 2021, hade jämförelsen fått ett mer handfast innehåll. Nu kunde skillnaden mellan öst och väst finnas i mat som såldes under samma varumärke.

Ett system kan ersättas snabbare än en vardag

Den första bokens hopp om väst är framför allt ett hopp hos människorna Drakulić skildrar. Hennes egen blick är redan kritisk. Marknadsekonomi och formell demokrati har ersatt den gamla ordningen, men människors sätt att leva och förstå världen förändras långsammare.

Drakulićs egen bakgrund komplicerar uppdelningen mellan öst och väst. Hon växte upp i det socialistiska Jugoslavien under landets ledare Josip Broz Tito, där levnadsstandarden och rörelsefriheten var högre än i Warszawapaktens länder. Hon beskriver hur detta gav henne en känsla av överlägsenhet gentemot människor där. Även på den socialistiska sidan fanns alltså hierarkier, jämförelser och föreställningar om vem som hade det bättre.

Rörelsefriheten gjorde samtidigt inte Jugoslavien fritt i hennes ögon. Och självständigheten gjorde inte automatiskt Kroatien fullt demokratiskt. I Café Europa skildrar hon president Franjo Tuđmans auktoritära styre och en byråkrati där tidigare apparatjiker satt kvar. Den politiska ordningen hade förändrats, medan människor och maktvanor kunde bestå.

När skillnaden finns i fiskpinnen

Uppföljarens femton essäer återvänder till det avståndet mellan samhällenas yttre förändring och människors erfarenheter. Ett av exemplen är slovaker som upptäcker att fiskpinnarna de köper innehåller mindre fisk än samma varumärkes fiskpinnar i Österrike.

Det som boken behandlar som livsmedelsapartheid ger öst–västklyftan en konkret måttstock. Här handlar jämförelsen om själva varan: samma namn, men olika innehåll. Den västliga konsumtionen, så laddad med förväntningar i den första boken, visar sig kunna rymma en egen rangordning.

Ett annat exempel ur uppföljaren är kroater som ägnar år åt att ta sig igenom ett förstelnat fastighetsregistreringssystem. Där blir tidsåtgången ett mått på institutionernas tröghet. För den enskilde består samhällsordningen också av hur länge ett ärende tar och om byråkratin fungerar.

Från längtan efter tillhörighet till utestängning

I Café Europa Revisited möter dessa vardagliga erfarenheter en växande nativistisk politik och fientlighet mot invandrare. Nativismen gör föreställningen om vilka som ursprungligen hör hemma i landet till en politisk gräns. Frågan om tillhörighet får därmed en annan riktning än vid 1990-talets kafébord: från önskan att själv bli insläppt till avgränsningen av vilka andra som ska få plats.

På 1990-talets Café Europa var Paris och Rom förebilder att efterlikna. I uppföljarens slovakiska exempel finns redan samma varumärke som i Österrike. Ändå får kunden mindre fisk i fiskpinnarna. Avståndet har flyttat in i en produkt som bär samma namn på båda sidor om gränsen.