Varför längtar unga efter ett Jugoslavien de aldrig upplevt?

Utanför Jugoslaviens museum i Belgrad stod 18-årige Milos Tomcic med mössa och halsduk från pionjärerna, landets socialistiska ungdomsrörelse. Han hade kommit för att få en bild av en tid han aldrig själv upplevt. ”Det var en fantastisk tid. Alla älskade varandra”, sade han till The Guardian i tidningens reportage 2022.

Milos gav ett ovanligt tydligt uttryck för jugonostalgin: längtan efter det försvunna socialistiska Jugoslavien. För honom var den gemensamma staten också förankrad i familjens geografi, med en serbisk mamma, en montenegrinsk pappa och en kroatisk mor- eller farmor.

Men vägen till det förflutna kan också börja med något betydligt mer vardagligt än frågan om tillhörighet. En kaffekopp, exempelvis.

Ett försvunnet land blir retro

Den slovenska entreprenören Spela Golcers samlande av jugoslaviska vardagsföremål växte till varumärket Made in Yugoslavia. När hyllorna inte längre räckte började hon visa sina fynd på nätet. Följare frågade om föremålen gick att köpa.

I sortimentet fick Yugo-bilen nytt liv som motiv på t-shirts. Den röda K67-kiosken hamnade på kalendrar, och kaffekoppar från Yugokeramika blev samlarobjekt. Golcer berättade för tidningen ARA i november 2025 att hon hade sett ett växande intresse för jugoslavisk design sedan hon började.

Här blir det gamla landet möjligt att närma sig genom smak och stil. Musik, filmer, fotografier och minnen av idrottsframgångar erbjuder en vardagskultur att upptäcka. Till lockelsen hör också föreställningen om rörelsefriheten med ett jugoslaviskt pass.

Subkulturen har samtidigt haft fysiska mötesplatser långt före reportaget om retrohandeln. Nyhetssajten Balkan Insight skildrade 2017 hur unga i Sarajevo firade den 25 maj, den jugoslaviske ledaren Josip Broz Titos officiella födelsedagsfirande och den tidigare högtiden Ungdomens dag. Café Tito hade då i 15 år varit en årlig samlingsplats för personer födda efter både ledarens död och landets upplösning. Gamla jugoslaviska sånger och firandet av Tito gav längtan en gemensam ritual.

Bakom föremålen finns ett samhällslöfte

Det som lockar är också materiellt i en annan mening: arbete, bostad och utbildning.

Den längtan har fäste i en period av ekonomisk tillväxt, ökad industriproduktion och stigande läskunnighet. Förbättrad levnadsstandard är en central del av uppskattningen av socialisttiden.

Jämförelsen görs med livet efter krigen. The Guardians reportage från 2022 pekade på ekonomisk nedgång i stora delar av det tidigare Jugoslavien, utflyttning av välutbildade och politiska strider som särskilt präglade Bosnien och Hercegovina och Serbien. Mot den bakgrunden blir dåtidens trygghet attraktiv även för den som aldrig haft den. Retrointresset och missnöjet med samtiden kan mötas i samma idealbild.

Gemenskapens hårda villkor

Orden ”alla älskade varandra” lämnar däremot lite utrymme för hur staten hölls samman.

Josip Broz Tito grundade det socialistiska Jugoslavien 1945. Under parollen ”broderskap och enighet” skulle olika etniska och religiösa grupper förenas. Men enhetsprojektet var också en diktatur. Nationalistiska avvikelser undertrycktes genom arbetsläger, politiska rättegångar, avrättningar och fängslanden.

Efter Titos död 1980 växte nationalismen. Landets upplösning och 1990-talets krig gjorde splittringen våldsam och bitter. I den nostalgiska bilden möts därför verkliga sociala framsteg och en stark förenkling av det politiska livet.

Också omdömet om upplösningen skiljer sig kraftigt inom regionen. I undersökningar som The Guardian återgav 2022 ansåg 81 procent i Serbien och 77 procent i Bosnien och Hercegovina att den hade varit dålig för landet. I Slovenien var motsvarande andel 45 procent, i Kosovo bara 10 procent. Det förlorade Jugoslavien är långt ifrån samma förlust överallt.

Själva ordet jugonostalgi är dessutom laddat. I forskningsöversikten Yugonostalgia, publicerad hos Springer Nature, beskrivs hur det används som skällsord och som ett sätt att undergräva människors legitimitet i offentligheten. Att längta bakåt blir därmed också en position i dagens strider om historien.

För Milos i Belgrad fanns ändå ett enkelt svar på frågan om tillhörighet. Med familjeband över flera av de tidigare republikernas gränser fick han frågan om han betraktade sig som serb eller jugoslav. ”Jugoslav”, svarade han utan tvekan, enligt The Guardian. På museets trappa valde han det försvunna landets namn för att beskriva sig själv.